Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.
Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?
Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.
Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.
Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.
"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.
Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.
Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.
måndag 24 november 2008
tisdag 11 november 2008
Fotbollscomeback
Sasebo är en liten stad på Kyushus västkust, ett tiotal mil norr om Nagasaki mest känd för sitt huserande av Japans huvudöars näst största amerikanska militärbas (efter Yokota utanför Yokohama). Det är också staden jag ofrivilligt valt att göra min fotbollscomeback i.
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
lördag 25 oktober 2008
Rädda sig den som kan (och glöm inte tälten!)
För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.
Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.
Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.
Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.
Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.
Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.
Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.
Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.
Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.
Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.
Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.
Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.
Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.
Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.
Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.
Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.
Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.
Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.
Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.
onsdag 15 oktober 2008
En helg i rampljuset
Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse alla någonsin kommer att uppleva. Detta kan självklart tolkas på olika sätt: vad räknas egentligen och på vilken styrka måste strålkastarna lysa? Räknas – som i mitt fall – en tidig utslagning i Pokerfejs eller simpla statistroller i Hey Baberiba och Känd från TV?
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
torsdag 25 september 2008
Kei och Yoko
Det går inte en dag utan att man får frågan. Den som alla utlänningar bosatta i Japan omöjligen undkommer – ju bättre deras japanska, desto hårdare bombardemang. Jag talar förstås om frågan varför man bestämde sig för att komma till Japan.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
torsdag 18 september 2008
Den utländske clownen
Jag har skrivit det förr och borde inte tjata om det mer – faktumet att utlänningar i Japan ofta betraktas som något sorts zoodjur att roa sig åt att beskåda en solig söndagseftermiddag. Ibland är man ett lejon som skrämmer folk, ibland en panda som blir klappad och ompysslad, ibland någon säregen fågelart som det tittas förundrat på – och ibland bara ett sorts apdjur att skratta åt.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
fredag 12 september 2008
Hollywood nästa?
Tillbaka i Japan och hemma igen – och då det dessutom var hemifrån jag kom är det inte ett påstående att grämas över direkt. Ju mer man flyttar runt i världen desto mer separeras man från sin platsform där man känner att man hör hemma. Någon sådan har jag alltså inte längre, även om Japan säkerligen kommer närmast. Men vad som alltid består, hemma liksom vart man än reser och hur ens liv än ter sig, är vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)