Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse alla någonsin kommer att uppleva. Detta kan självklart tolkas på olika sätt: vad räknas egentligen och på vilken styrka måste strålkastarna lysa? Räknas – som i mitt fall – en tidig utslagning i Pokerfejs eller simpla statistroller i Hey Baberiba och Känd från TV?
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
onsdag 15 oktober 2008
torsdag 25 september 2008
Kei och Yoko
Det går inte en dag utan att man får frågan. Den som alla utlänningar bosatta i Japan omöjligen undkommer – ju bättre deras japanska, desto hårdare bombardemang. Jag talar förstås om frågan varför man bestämde sig för att komma till Japan.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
torsdag 18 september 2008
Den utländske clownen
Jag har skrivit det förr och borde inte tjata om det mer – faktumet att utlänningar i Japan ofta betraktas som något sorts zoodjur att roa sig åt att beskåda en solig söndagseftermiddag. Ibland är man ett lejon som skrämmer folk, ibland en panda som blir klappad och ompysslad, ibland någon säregen fågelart som det tittas förundrat på – och ibland bara ett sorts apdjur att skratta åt.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
fredag 12 september 2008
Hollywood nästa?
Tillbaka i Japan och hemma igen – och då det dessutom var hemifrån jag kom är det inte ett påstående att grämas över direkt. Ju mer man flyttar runt i världen desto mer separeras man från sin platsform där man känner att man hör hemma. Någon sådan har jag alltså inte längre, även om Japan säkerligen kommer närmast. Men vad som alltid består, hemma liksom vart man än reser och hur ens liv än ter sig, är vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
torsdag 28 augusti 2008
Tokyo, den kalla staden
Det är den 16 juni 2004, fotbolls-EM har precis kickat igång i Portugal där Sverige just pulvriserat Bulgarien, men på ett flygplan på väg åt ett helt annat håll sitter jag och ler. Efter två års språk- och kulturstudier ska jag inom några timmar för första gången sätta min fot i landet som varje natt berikat mina drömmar: Japan.
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
onsdag 13 augusti 2008
Ursäkta, är det ledigt här?
Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
torsdag 7 augusti 2008
Tillbaka till Tokyo (del 2 av 2)
Den kände Japanobservatören Lafcadio Hearn sade på 1890-talet att det inte finns något Japan som Tokyo. Med det menade han, smått ironiskt, att de värden och föreskrifter som en gång benämndes japanska inte längre existerade i denna stad, redan då förorenad av utländska influenser. I dag, drygt hundra år senare, kan vilken turist som helst skriva under på att han eller hon i alla fall för en sekund känt sig precis som hemma, stadens världsgeografiska läge till trots.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)