Tillbaka till landsbygden

Det är i mitten av april, sommarvärmen och den outhärdliga luftfuktigheten är långt ifrån kommen men ändå dryper mina kläder av svett. Jag tar det sista klivet uppför klippan och en utsikt svår att beskriva med ord breder ut sig framför mig. Jag befinner mig på en av Pukhansans oräkneliga bergstoppar i en nationalpark strax innanför Seouls statsgränser, där en berömd koreansk munk nådde insikt för tusentals år sedan.

Och jag tittar ut över vad som i dag är mitt hem.

Den 1 maj flyttade jag in i min kompis Travis lägenhet. Han är koreansk filmregissör och producerade 2003 filmen Yeokjeone sanda, med Joshs favoritskådespelerska Ha Ji-won i huvudrollen. Just nu håller Travis på att skriva ett eget projekt samtidigt som han undervisar film på ett av Seouls universitet. Jag träffade honom på en makgeolli-fest under Pusans filmfestival i höstas.

I lägenheten bor – eller bodde, snarare – även Sang-yong, en storyboard-tecknare som just nu jobbar på Ha Ji-wons senaste blockbuster om ett monster som härjar vid en oljerigg. Filmen är i inspelningsfasen och Sang-yong har bjudit in mig och Josh att beskåda arbetet. Sang-yong flyttade till Hongdae, stadsdelen jag valde att flytta ifrån för att fly ut i naturen.

Här, invid nationalparkens bergsfötter i samhället Gubapal, är luften renare och lugnet totalt. Ändå tar det bara drygt en halvtimme att åka in till staden samt lika långt åt andra hållet för att åka till jobbet i förorten Ilsan. Jag har eget rum med skrivbord och stor säng samt delar ett rymligt kök och ett gigantiskt vardagsrum – utrustat med mega-widescreen-TV, surroundanläggning samt en 300-filmer stor DVD-samling – med Travis och den nye hyresgästen. Det känns dock som att jag bor själv eftersom de sällan kommer hem innan 11 på kvällen, och jag har gjort det till en vana att på lediga kvällar laga till en matbit i köket, stoppa in en klassiker i DVD-spelaren och luta mig tillbaka i soffan och relaxa.

Och så är manuset äntligen klart. Vår nyversion av Lagoon som tog hela maj och halva juni att skriva. Endast ett par finputsningar återstår innan allt är klart, och regissören lämnas med en version bra mycket bättre än det hafsverk han betalade svindlande summor till två omeriterade australiska manusförfattare att skriva. Inte för att vi är särskilt meriterade heller, men vi (vågar jag säga) vet i alla fall vad vi sysslar med.

Svindlande summor kan man dock knappas säga finnas i min bankbok. Trots att manuset är klart är företaget i kris och lönerna fördröjda. Får jag 3000 kronor den här månaden får jag vara nöjd. Men jag har lärt mig att leva på en skör tråd och har gjort tekniken att bli bjuden på middag till en sport.

I dag ringde chefen och sade att vi återigen inte behövde gå till jobbet. Kylskåpet står tomt men inte magen, eftersom jag i skrivande stund gör mig i ordning att ta tunnelbanan in till stan, där jag är bjuden på middag.

Ett vara manusförfattare är ett ganska spännande yrke, trots allt.