Agent Åsenlund på uppdrag i Korea

Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.

Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:

"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"

Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?

Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.

Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.

Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.