Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.
Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?
Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.
Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.
Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.
"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.
Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.
Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.
måndag 24 november 2008
tisdag 11 november 2008
Fotbollscomeback
Sasebo är en liten stad på Kyushus västkust, ett tiotal mil norr om Nagasaki mest känd för sitt huserande av Japans huvudöars näst största amerikanska militärbas (efter Yokota utanför Yokohama). Det är också staden jag ofrivilligt valt att göra min fotbollscomeback i.
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)