För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.
Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.
Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.
Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.
Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.
Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.
Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.
Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.
Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.
Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.
lördag 25 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
En helg i rampljuset
Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse alla någonsin kommer att uppleva. Detta kan självklart tolkas på olika sätt: vad räknas egentligen och på vilken styrka måste strålkastarna lysa? Räknas – som i mitt fall – en tidig utslagning i Pokerfejs eller simpla statistroller i Hey Baberiba och Känd från TV?
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)