Jag tittar på klockan, samtidigt som stinsen för tredje gången kliver in och ut genom en av tågets dörrar och tittar åt båda hållen på perrongen, nu tom efter att alla utom jag själv gott ombord. Han ger mig en ny syrlig blick och nickar åt mig att lyfta in min väska och kliva in i vagnen. Jag nickar lätt med huvudet tillbaka och tittar på klockan igen, sedan upp mot perrongtrappan som fortfarande är tom. Och genom huvudet rusar alla sorters tankar. Var i helsike är han?
Stinsen visslar i sin pipa och dörrarna ska precis till att stängas då jag hör ett snabbt stegrande fotklapper från trappan. Jag tittar tillbaka igen och ser Lasse, svett rinnande innanför solglasögonen, hoppa de sista fyra trappstegen ner till perrongen och med mig tätt bakom sig slunga sig in i vagnen precis innan dörrarna stängs. "Förlåt. Nu kör vi!"
Sekunder senare sätter tåget fart mot Jeonju, en stad i sydvästra Korea känd för sin spektakulära matlagning. Men det är inte därför jag och Lasse (Lindh, sångaren som numer även är författare och – skådespelare) är på väg dit. Vi ska nämligen spela kanadensiska basebollkommentatorer i en av julens storfilmer, Perfect Game som handlar om den legendariske koreanske pitchern Dong-won Choi (jag fick rollen av min vän, en känd storyboard-artist i Korea och föreslog senare att Lasse skulle bli min bisattare). Ett filmteam väntar på oss inuti Jeonju World Cup Stadium och jag har precis skrivit ut manuset som damp ner i min inkorg samma morgon...
Manuset (våra roller tar upp cirka fem sidor) är skrivet på dålig engelska och halva tågresan går åt att korrigera det. Då vi sedan börjar öva kommer en konduktör snabbt fram och hyschar åt oss att vara tysta. Det är två timmar kvar till inspelning men vi gör vårt bästa att i alla fall försöka memorera replikerna.
Väl på plats tas vi emot som stjärnor. Vi är de enda skådespelarna den dagen och får varsin assistent som kommer fram med läsk, kaffe och snacks. Sedan tar kostym-, hår- och make-up-teamet över och förtrollar oss tillbaka till 1981, då scenen äger rum. Inte mycket tid att öva in replikerna dock, och precis då snedbenan kammats klart ropar den assisterande regissören in oss till kommentatorshytten där cirka 30 personer – varav de flesta verkar ha som enda syssla att bara titta på och göra oss nervösa – och tre stora kameror väntar.
"Action!" skriker regissören utan att vi ens kört igenom en repetition.
Vi bombar första tagningen, skrattar åt oss själva och väntar på att regissören ska skälla ut oss. I stället börjar alla applådera och kameramannen byter position på kamerorna. Detta kan inte sluta med annat än katastrof, tänker vi, gulpar i oss resten av kaffet och koncentrerar oss så gott det bara går medan kamerorna gång på gång byter vinkel efter en tagning. Till slut får vi till det, men då har kamerorna redan slutat filma.
"Det är lugnt," säger regissören. "Jag kommer att klippa ihop det här bra ska ni se..."
Trots att det var svårt att köpa hans resonemang kändes det ändå skönt att inspelningen var klar. Lasse spelade Common Through (hans stora hitlåt i Korea) live för produktionsassistenterna som föll i extas. Sedan drack vi en hel del öl innan vi kraschade i varsitt rum på kärlekshotellet (!) de bokat in oss på. Oktober var i sin gryning och dagen efter tog vi bussen till Busan, där tio dagar på världens roligaste filmfestival väntade.
Vi spolar fram bandet. Det är måndag, 12 december. Lasse har åkt hem till Sverige och Josh och jag jobbat vidare på vårt filmprojekt (som jag ju inte kan berätta om i den här bloggen). Plötsligt ringer min vän storyboard-killen och undrar om jag ska på premiären i kväll. "Vilken premiär?" undrar jag. "Perfect Game såklart!" svarar han och säger åt mig att befinna mig utanför biografen fyra timmar senare.
Ingen hade berättat för mig att den skulle äga rum redan nu, men på ett ögonblick hade en frostig måndagseftermiddag förvandlats till en hord potentiellt inkommande varmfronter.
I början av november, efter att filmen slutat spelats in, var det stor fest för alla medverkande. Där blev jag kompis med Cho Seung-woo, Koreas musikalstjärna nummer ett och även en mycket respekterad skådespelare. Han frågade om jag ville bli hans engelsklärare samt bjöd in mig och Lasse till premiären av sin nya musikal, Zorro (där han spelade titelrollen). Det var en grym upplevelse och efteråt hälsade vi på en svettig Seung-woo i hans loge. Sedan dess hade vi dock inte träffats.
Men då jag stod framför röda mattan (jag ville inte gå den eftersom inte Lasse var där) letade jag efter Seung-woo bland folkmassan. Dock utan resultat. Storyboard-killen sade att det var dags att gå in, så han, jag och en översättare/skådespelare (han var Rains – en av Asiens största stjärnor – tolk på USA-premiärerna av Ninja Assassin) tog plats inne i en av salongerna (eftersom det var en stor premiär visades filmen på flera salonger samtidigt). Precis innan filmen skulle börja gick huvudskådespelarna upp på rad på scenen. Först i ledet gick Cho Seung-woo, som fick syn på mig bland publiken. "Hi Dan!" sade han och vinkade. Plötsligt kände jag mig rätt så cool.
Det gjorde jag även fem minuter senare, då filmen börjat och jag och Lasse dök upp på duken. Tyckte ljudredigeringen var sådär (om jag får lov att skylla på det) och min röst lät ganska svag, men annars var jag rätt så nöjd med mina fem minuter i rampljuset. Regissören hade trots allt gjort underverk på klippbordet med det materialet... Dessutom stavade de mitt namn rätt i eftertexterna.
På festen lite senare (dit jag anlänt själv) får Seung-woo åter syn på mig. Han vinkar över mig till sitt bord och ber personen som sitter bredvid att flytta sig för att ge plats åt mig. Aningen full (festen hade pågått ett tag då jag kom dit) berättar han om sina åsikter om filmen, huset han håller på att bygga inne i sin nya lägenhet åt sin katt (en blandras vars svans såg tre gånger så lång ut som på en vanlig katt), samt lite skvaller om sin goda vän sedan sju år tillbaka, Lee Hyo-ri (Koreas mest berömda sångerska). Han säger att han kan introducera mig för henne, kanske då han bjuder hem mig till sig om ett par veckor. "Men tyvärr har hon redan pojkvän, haha."
Lite senare kommer regissören fram och berömmer mig för min insats (visserligen efter ett par flaskor soju), och huvudskådespelerskan gillar min frisyr. "Du ser ut som Beckham," säger hon och frågar sedan vad Sveriges knäppaste maträtt är. Precis då jag ska svara rycker någon tag i hennes arm och drar iväg henne till ett annat bord där tre-fyra oöppnade soju-flaskor väntar. En timme senare är festen slut och jag tar taxi hem till mitt rum, som inte ens har toalett.
---
Jag har på sistone varit ett återkommande ansikte även i tv-programmet Surprise, som ses av en ovanligt stor del av befolkningen för att vara den typen av program (dramatiserar historier och anekdoter från kända personers liv), kanske för att sändningstiden är optimal (för Korea) på söndagsförmiddagarna då familjen sitter samlad vid frukostbordet. Efter att ha gjort en cameo som Leonid Brechnev (på ryska!) fick jag veckan efter huvudrollen som en lömsk polischef i en Changeling-liknande historia. Har även spelat John Wayne och Richard Nixon. Ingen method acting direkt (regissörerna inte bara uppmuntrar till utan begär överspel) men vad spelar det för roll när folk på gatan tar fram penna och papper då man säger att man är med i showen...
Det är verkligen lustigt hur showbiz fungerar i det här landet.
Fotnot: Bilden ovan är från Perfect Game, och nedan syns ett foto av mig som Richard Nixon med Kennedy vid min sida. Och för att se ett klipp av mig som Brechnev, klicka på länken här under och börja kolla från 27:56.
http://www.feeling7.com/board/view.html?idx=7229&start=1&smode=&keyword=&scm=rdate&scv=desc
