Känd från TV (och från nästa vecka, bioduken!)

Jag tittar på klockan, samtidigt som stinsen för tredje gången kliver in och ut genom en av tågets dörrar och tittar åt båda hållen på perrongen, nu tom efter att alla utom jag själv gott ombord. Han ger mig en ny syrlig blick och nickar åt mig att lyfta in min väska och kliva in i vagnen. Jag nickar lätt med huvudet tillbaka och tittar på klockan igen, sedan upp mot perrongtrappan som fortfarande är tom. Och genom huvudet rusar alla sorters tankar. Var i helsike är han?

Stinsen visslar i sin pipa och dörrarna ska precis till att stängas då jag hör ett snabbt stegrande fotklapper från trappan. Jag tittar tillbaka igen och ser Lasse, svett rinnande innanför solglasögonen, hoppa de sista fyra trappstegen ner till perrongen och med mig tätt bakom sig slunga sig in i vagnen precis innan dörrarna stängs. "Förlåt. Nu kör vi!"

Sekunder senare sätter tåget fart mot Jeonju, en stad i sydvästra Korea känd för sin spektakulära matlagning. Men det är inte därför jag och Lasse (Lindh, sångaren som numer även är författare och – skådespelare) är på väg dit. Vi ska nämligen spela kanadensiska basebollkommentatorer i en av julens storfilmer, Perfect Game som handlar om den legendariske koreanske pitchern Dong-won Choi (jag fick rollen av min vän, en känd storyboard-artist i Korea och föreslog senare att Lasse skulle bli min bisattare). Ett filmteam väntar på oss inuti Jeonju World Cup Stadium och jag har precis skrivit ut manuset som damp ner i min inkorg samma morgon...

Manuset (våra roller tar upp cirka fem sidor) är skrivet på dålig engelska och halva tågresan går åt att korrigera det. Då vi sedan börjar öva kommer en konduktör snabbt fram och hyschar åt oss att vara tysta. Det är två timmar kvar till inspelning men vi gör vårt bästa att i alla fall försöka memorera replikerna.

Väl på plats tas vi emot som stjärnor. Vi är de enda skådespelarna den dagen och får varsin assistent som kommer fram med läsk, kaffe och snacks. Sedan tar kostym-, hår- och make-up-teamet över och förtrollar oss tillbaka till 1981, då scenen äger rum. Inte mycket tid att öva in replikerna dock, och precis då snedbenan kammats klart ropar den assisterande regissören in oss till kommentatorshytten där cirka 30 personer – varav de flesta verkar ha som enda syssla att bara titta på och göra oss nervösa – och tre stora kameror väntar.

"Action!" skriker regissören utan att vi ens kört igenom en repetition.

Vi bombar första tagningen, skrattar åt oss själva och väntar på att regissören ska skälla ut oss. I stället börjar alla applådera och kameramannen byter position på kamerorna. Detta kan inte sluta med annat än katastrof, tänker vi, gulpar i oss resten av kaffet och koncentrerar oss så gott det bara går medan kamerorna gång på gång byter vinkel efter en tagning. Till slut får vi till det, men då har kamerorna redan slutat filma.

"Det är lugnt," säger regissören. "Jag kommer att klippa ihop det här bra ska ni se..."

Trots att det var svårt att köpa hans resonemang kändes det ändå skönt att inspelningen var klar. Lasse spelade Common Through (hans stora hitlåt i Korea) live för produktionsassistenterna som föll i extas. Sedan drack vi en hel del öl innan vi kraschade i varsitt rum på kärlekshotellet (!) de bokat in oss på. Oktober var i sin gryning och dagen efter tog vi bussen till Busan, där tio dagar på världens roligaste filmfestival väntade.

Vi spolar fram bandet. Det är måndag, 12 december. Lasse har åkt hem till Sverige och Josh och jag jobbat vidare på vårt filmprojekt (som jag ju inte kan berätta om i den här bloggen). Plötsligt ringer min vän storyboard-killen och undrar om jag ska på premiären i kväll. "Vilken premiär?" undrar jag. "Perfect Game såklart!" svarar han och säger åt mig att befinna mig utanför biografen fyra timmar senare.

Ingen hade berättat för mig att den skulle äga rum redan nu, men på ett ögonblick hade en frostig måndagseftermiddag förvandlats till en hord potentiellt inkommande varmfronter.

I början av november, efter att filmen slutat spelats in, var det stor fest för alla medverkande. Där blev jag kompis med Cho Seung-woo, Koreas musikalstjärna nummer ett och även en mycket respekterad skådespelare. Han frågade om jag ville bli hans engelsklärare samt bjöd in mig och Lasse till premiären av sin nya musikal, Zorro (där han spelade titelrollen). Det var en grym upplevelse och efteråt hälsade vi på en svettig Seung-woo i hans loge. Sedan dess hade vi dock inte träffats.

Men då jag stod framför röda mattan (jag ville inte gå den eftersom inte Lasse var där) letade jag efter Seung-woo bland folkmassan. Dock utan resultat. Storyboard-killen sade att det var dags att gå in, så han, jag och en översättare/skådespelare (han var Rains – en av Asiens största stjärnor – tolk på USA-premiärerna av Ninja Assassin) tog plats inne i en av salongerna (eftersom det var en stor premiär visades filmen på flera salonger samtidigt). Precis innan filmen skulle börja gick huvudskådespelarna upp på rad på scenen. Först i ledet gick Cho Seung-woo, som fick syn på mig bland publiken. "Hi Dan!" sade han och vinkade. Plötsligt kände jag mig rätt så cool.

Det gjorde jag även fem minuter senare, då filmen börjat och jag och Lasse dök upp på duken. Tyckte ljudredigeringen var sådär (om jag får lov att skylla på det) och min röst lät ganska svag, men annars var jag rätt så nöjd med mina fem minuter i rampljuset. Regissören hade trots allt gjort underverk på klippbordet med det materialet... Dessutom stavade de mitt namn rätt i eftertexterna.

På festen lite senare (dit jag anlänt själv) får Seung-woo åter syn på mig. Han vinkar över mig till sitt bord och ber personen som sitter bredvid att flytta sig för att ge plats åt mig. Aningen full (festen hade pågått ett tag då jag kom dit) berättar han om sina åsikter om filmen, huset han håller på att bygga inne i sin nya lägenhet åt sin katt (en blandras vars svans såg tre gånger så lång ut som på en vanlig katt), samt lite skvaller om sin goda vän sedan sju år tillbaka, Lee Hyo-ri (Koreas mest berömda sångerska). Han säger att han kan introducera mig för henne, kanske då han bjuder hem mig till sig om ett par veckor. "Men tyvärr har hon redan pojkvän, haha."

Lite senare kommer regissören fram och berömmer mig för min insats (visserligen efter ett par flaskor soju), och huvudskådespelerskan gillar min frisyr. "Du ser ut som Beckham," säger hon och frågar sedan vad Sveriges knäppaste maträtt är. Precis då jag ska svara rycker någon tag i hennes arm och drar iväg henne till ett annat bord där tre-fyra oöppnade soju-flaskor väntar. En timme senare är festen slut och jag tar taxi hem till mitt rum, som inte ens har toalett.

---

Jag har på sistone varit ett återkommande ansikte även i tv-programmet Surprise, som ses av en ovanligt stor del av befolkningen för att vara den typen av program (dramatiserar historier och anekdoter från kända personers liv), kanske för att sändningstiden är optimal (för Korea) på söndagsförmiddagarna då familjen sitter samlad vid frukostbordet. Efter att ha gjort en cameo som Leonid Brechnev (på ryska!) fick jag veckan efter huvudrollen som en lömsk polischef i en Changeling-liknande historia. Har även spelat John Wayne och Richard Nixon. Ingen method acting direkt (regissörerna inte bara uppmuntrar till utan begär överspel) men vad spelar det för roll när folk på gatan tar fram penna och papper då man säger att man är med i showen...

Det är verkligen lustigt hur showbiz fungerar i det här landet.

Fotnot: Bilden ovan är från Perfect Game, och nedan syns ett foto av mig som Richard Nixon med Kennedy vid min sida. Och för att se ett klipp av mig som Brechnev, klicka på länken här under och börja kolla från 27:56.

http://www.feeling7.com/board/view.html?idx=7229&start=1&smode=&keyword=&scm=rdate&scv=desc

Japanminnen del 1: Fotbollsjakt i kabukicho – min första natt i Orienten

Bloggen har, som ni säkert märkt, legat på is ett tag. Till det finns flera anledningar, men för att fatta mig kort kan jag på grund av dessa (som alla har med film att göra) inte skriva om vad jag gör nu. Men för att väcka bloggen ur denna dvala tänkte jag med jämna mellanrum skriva om något Japanminne som gått bloggen miste, framför allt om min tid i Japan innan jag började skriva här. I Korea händer det väldigt mycket just nu som jag gärna berättar mer om, men det får bli vid ett senare tillfälle. Och det här är ju, när allt kommer omkring, en Japanblogg.


Lafcadio Hearn, grekirländskamerikanen som var den förste att kulturellt kartlägga Japan för västvärlden, skrev om sin fascination av färger, rörelse och estetik i sin "My first day in the Orient", publicerad i Glimpses of Unfamiliar Japan (1894). Allt runt omkring honom förförde då han sakta färdades i droska genom Yokohamas hamnkvarter upp mot Tokyo runt förra sekelskiftet. Och trots sina oerhört höga förväntningar på landet och dess kultur blev han allt annat än besviken.

Samma tanke slog mig då jag såg ner över staden från ett flygplansfönster den 18 juni 2004. I väntan på landning cirklade vi några extra varv runt staden på väg mot Naritas flygplats, och mitt hjärta bultade långsamt fortare. Äntligen är jag här, tänkte jag, men samtidigt slog rädslan mig för första gången på allvar. Rädslan att kanske ingenting skulle vara som jag trott. Att de två år som lett mig hit kanske rent utav grundlurat mig och murat in mig i en falsk illusion.

Sommaren 2002 satt jag på ett annat flygplan, den här gången med destination Oregon, USA, efter att i Sverige kanske genomlevt mitt bästa år någonsin, vuxit som person och full av upplevelser jag tidigare bara kunnat drömma om. Då hade jag ingen aning om att jag ett par veckor senare skulle falla i trans – omtumlad av en passion till Japan och dess kultur. Om hur det gick till kan jag skriva spaltmeter, men de hör hemma i ett annat inlägg. Men det var inte, som de flesta ofta tror när man spontant faller pladask för en utländsk kultur, en kvinna som var orsaken (även om jag var hemligt kär i JSOs – mitt universitets Japan Student Organization – ordförande Maki Kurobe). Det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan jag blev tillsammans med min första japanska flickvän, Ayaka.

När planet damp ned på en av Naritas landningsbanor cirka klockan 10 på förmiddagen den där mulna och oerhört luftfuktiga junidagen 2004 slog mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare. Äntligen var jag här, och nu skulle äventyret börja. Jag hade väntat i över två år på det här – att via mitt amerikanska universitet studera japanska en termin i Tokyo – och hade valt att åka ensam. De flesta andra åkte med samma plan som någon annan i programmet, men för mig skulle det liksom förstöra en del av äventyret. Min japanska var långt ifrån bra, men det spelade ingen roll. Jag hade en plan som skulle följas, och den var att bryta mig ut från gruppen så fort som möjligt.

Då jag rullade ut mitt bagage genom ankomstterminalens portar kände jag direkt att jag inte behövde vara rädd. Rädd för att bli besviken, alltså. Framför mig pågick ett liv och rörelse som fick mig att gapa, färger och estetik jag tidigare bara sett på bilder och DVD. Jag tog mig fram till en busshållplats, köpte biljett till Shinjuku och tog sedan lokaltåget västerut till förorten Senshu University låg i. Allt gick relativt smärtfritt, och då jag klivit av vid Mukogaokayuen-stationen och stod med en karta i handen kom det fram en tjej som frågade om jag var utbytesstudent och skulle till Kenshukan, korridorsbyggnaden där de flesta i mitt program bodde. Jag sade att det skulle jag och hon, som var på väg att ta ett tåg någonstans, tog i stället en av mina väskor och släpade den hela vägen till Kenshukan, en cirka 20 minuters promenad längs en kanal. Ovetande om hur kulturen fungerade tog jag fram några mynt och skulle betala henne, men hon skakade leende på huvudet, önskade lycka till och gick tillbaka till stationen. Själv gick jag in i Kenskukan, en ganska sliten grå byggnad med linoleumgolv och dålig luftkonditionering som skulle bli mitt hem i tio veckor framåt. Men för mig kunde det lika gärna vara ett lyxhotell; mina känslor och intryck var precis desamma.

Efter att ha packat upp och sträckt ut mig i madrassen – nederst i en dubbelsäng jag delade med en amerikan som hette Adam (han hade inte anlänt ännu) – kände jag att det var dags att utforska staden. Det var fredagskväll, men inte bara det – det var Sverige mot Italien i gruppspelet i Portugal-VM och det fanns inte en chans att jag skulle missa matchen. Ett par dagar tidigare hade jag sett Sverige förnedra Bulgarien med 5-0 i min kompis Masas lägenhet i Eugene, och som de spelade kändes det som att detta kunde bli ännu en magisk -4 sommar. (Det skulle det, men på andra sätt än på fotbollsplanen.)

Jag tog tåget tillbaka till Shinjuku och började min jakt efter en sportbar. Matchen skulle inte starta förrän 02 på natten, så jag hade ett par timmar på mig. Allt jag då visste om Shinjuku var att stadsdelen huserade världens folktätaste tågstation och ett av landets mest fruktade nattdistrikt, Kabukicho. Jag klev av tåget i den första och gick orädd mot det sistnämnda, tänkte att som utlänning behöver jag nog inte oroa mig för yakuza och kinesiska drogkarteller. För om någonstans skulle det säkert finnas en sportbar där, tänkte jag. Och i de Takashi Miike-filmer jag sett såg området faktiskt rätt så spännande ut.

Jag käkade en lätt middag och begav mig sedan in i Japans mest beryktade nöjesdistrikts labyrinter. Men så fort jag gått in var jag ute igen, tillbaka på en av Shinjukus huvudgator. Klockan tickade och jag gick in på ett McDonald’s och frågade om de kände till någon sportbar. Det gjorde de inte, så jag frågade hur man kommer in till hjärtat av Kabukicho. De tittade lite frågande på mig men pekade sedan mig i rätt riktning.

Väl inne började barerna och de blinkande neonskyltarna växa sig tätare på vardera sidan djungeln. Men inte en skymt av någon sportbar. Jag gick längre in i labyrinten, gatorna blev smalare och neonskyltarna mer och mer färgsprakande. Plötsligt möttes jag av en gestalt som dök upp rakt framför mig. Iklädd svart hatt, sliten rock, skäggstubb och ett par saknade framtänder (i alla fall inbillade jag mig det) pekade han upp mot en grå betongbyggnad och sade att en flicka väntar i ett rum där. Han frågade om jag ville ha henne, men jag skakade på huvudet och vände snabbt åt ett annat håll. Ett par solglasögonbeprydda män i läderjackor gick förbi, och jag undrade om jag valt rätt område att se matchen trots allt. Jag fortsatte min jakt, klockan passerade ett och jag var på väg att ge upp. Men då, på en sidogata ett par kvarter från Shinjuku stations södra ingång, såg jag en tavla utanför en träport med det japanska ordet för fotboll inristat med vit krita. Jag öppnade porten och gick nerför en gammal stentrappa. Och där, inte mycket större än 20 kvadratmeter, låg en liten bar och en projektorduk som visade matchen innan Sverige-Italien. En flintskallig bartender i 50-årsåldern stod bakom disken, och vid ett bord framför duken satt två tjejer i 27-årsåldern och drack öl.

Jag tittade på bartendern och frågade om de skulle visa Sveriges match. Han sneglade ned på min svenska matchtröja och sade:

- Vi skall precis till att stänga. Men om du nu är här för att se Sverige-matchen kanske jag kan hålla öppet i några timmar till.

Jag log, tackade honom, beställde in en öl och satte mig framför duken på bordet bredvid de två tjejerna. (Det tredje och sista bordet i baren upptogs av en halvsovande man i kostym.) De granskade mig noga och fnissade, sade något på japanska som jag inte förstod. Då en av dem gick på toaletten började den andra prata med mig. Hon frågade om jag hade flickvän, och jag svarade att det hade jag. Var är hon? I Mexiko och hälsar på en kompis, svarade jag. (Ayaka och jag träffades på mitt amerikanska universitet där hon hade varit utbytesstudent i ett år; hon åkte till Mexiko samtidigt som jag åkte till Tokyo men jag skulle möta henne på Narita-flygplatsen en vecka senare.) Är hon i Mexiko utan dig? frågade tjejen, som liksom Ayaka var från Saitama (en förort norr om Tokyo) och gav mig en klurig blick. En stund senare kom hennes kompis tillbaka från toaletten och jag hörde den andra säga till henne att min flickvän är i Mexiko på semester. Det tyckte de var jätteroligt tydligen och skrattade i någon minut innan de svenska och italienska spelarna klev ut på planen i den fuktiga Lissabon-natten.

Trots att baren en halvtimme tidigare precis skulle till att stänga satt alla kvar och såg matchen. Den halvsovande mannen vaknade till, märkbart intresserad av att en utlänning (som dessutom var svensk) traskat in i baren. De två Saitama-tjejerna stannade också kvar, en av dem (som gillade de svenska spelarna) höll på blågult medan den andra tyckte italienarna var sexigare och höll tummarna för dem.

Då sex minuter återstod gjorde Zlatan Ibrahimovic ett av de mest klassiska mål som någonsin gjorts i svensk fotbollshistoria, klacksparken som gick över alla och in bakom en helt ställd Buffon i det italienska målet. Det var en klackspark som skulle ge Zlatan sitt Italien-kontrakt och sedermera (nästan) föra Sverige till ett nytt succémästerskap. Jag ställde mig upp och skrek, den ena av tjejerna jublade också och den flintskallige bartendern sprang ut från bardisken och klappade mig på axeln. Det var ett helt magiskt ögonblick av en ännu mer magisk kväll.

En kvart senare var sändningen slut och de två tjejerna gick hem. Jag betalade för mina öl och gick själv ut i Tokyo-morgonen på väg mot Shinjuku station. Tog tåget tillbaka till Mukogaokayuen men väl i Kenshukan väntade ingen sömn. I stället ett placement test för att avgöra vilken språkklass vi skulle placeras i när kurserna började nästa vecka samt en hel del förundrade blickar. Åkte du till Kabukicho helt själv? frågade folk som förstummade. Jag ryckte på axlarna, köpte en kall mjölkkaffe och satte mig ned och skrev provet.

Efter att vi haft ett introduktionsmöte lagade jag spaghetti samt lärde känna de andra i byggnaden, bland annat min rumskamrat Adam. Han var från Nebraska och liksom de flesta i Japan för allra första gången. Lärde också känna byggnadens RA (resident assistants) samt Midori, en tidigare RA som i kväll skulle ta oss till Shibuya och en japansk nattklubb. Utan en minuts sömn bar det alltså av mot Shinjuku igen, och sedan Yamanote-linjen till Shibuya.

Det var lördag kväll och fullt ös, mycket flashigare här än i Shinjuku och fullpackat på klubben. Alla var på toppenhumör, men själv kände jag att någonsin liksom saknades. Dessutom hade jag ju inte sovit sedan jag kom hit. Efter en öl sökte jag mig till en sidodörr medan de andra rockade loss på dansgolvet. Den ledde till en brandtrappa på utsidan av byggnaden. Jag gick ned en våning och fann en liten plattform där jag lade mig ner och sov. Då jag vaknade var klockan fem på morgonen och Midori skakade om mig. Det var dags att åka hem. Alla hade haft en superkväll, men själv njöt jag mest av min sömn, brydde mig inte om vilka upplevelser och intryck jag säkert gått miste om. För jag visste att jag kvällen innan – min första natt i Orienten – skulle bli helt omöjlig att överträffa.

Fotnot: Då jag i förra veckan var på Puchon International Fantastic Film Festival här i Korea, dit min kortfilm Four Degrees of Jonas Rydell kvalificerat sig, såg jag vid ett av borden på invigningsceremonins efterfest ett ansikte som såg mycket välbekant ut. Det var en japansk tjej, och hon var chef för international relations på Yubari Fantastic Film Festival i Hokkaido. Vi satt i tio minuter och försökte klura ut var vi träffats tidigare, och slutligen utbrast hon: "Kenshukan?!" Det var Midori, som jag aldrig sett eller haft kontakt med sedan den där sommaren i Tokyo 2004. Ytterligare en cirkel var sluten och allt kopplades återigen samman.