Neondans i estetikmagins Hongdae

Midnatt. Tysta skuggor flyter genom ljummen asfalt, nattspöken på flykt från ett avspärrat mirakel. Ovanför trottoaren rött neonljus reflekterat i en frusen 30-årskrissjäl.

Jag är hemma, men bakom studentkorridorens olåsta glasdörrar ligger en värld jag inte trodde var möjlig. Ett estetiskt potpurri av trekantiga caféer, sjörövarskeppsrestauranger och turkiska röksalonger med flytande kanaler av kristallvatten mellan soffkuddshögarna.

På dagen en palett i regnbågens alla färger, street art och konstverk i varje gränd och husgavel. På natten ett festparadis, klubbar och barer som omfamnar varandra runt ett smörgåsbord av gatubröd och glittrande karaokerum.

Och så Norito, parken där uttråkade universitetstjejer sitter och väntar på att bli uppraggade av äventyrslystna fredagspoeter. Där gitarrhjältar komponerar verser till morgonsolens inträde och där brandmannen Jun säljer välblandade Gin and tonics för 20 kronor muggen.

På de överfulla bänkarna därunder döljer sig inristade hjärtan, studentkärlek förseglad med ett lås som snart knipsas upp av samhällets verklighetsportar.

En fredagspoet tittar upp från sitt block och lyssnar till ett tjejbands refräng om Tasty Love, medan ett par söndertrampade solglasögon speglar spruckna drömmar i vattenpölen bredvid.

Omslagspojke och manushysteri

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

Konferensjackpot och koreansk TV-debut

Föreläsningssalen är knäpptyst. En flintskallig västerländsk man rör sig nervöst bakom talarstolen samtidigt som en koreansk översättare viskar någonting i hans öra. Plötsligt ställer sig fyra personer från publiken upp och lämnar rummet, tätt följda av ytterligare två. I mitten står en kostymprydd man, koreansk, och har gjort så de senaste fem minuterna då han totalsågat konferensens organisatörer samt föreläsningen som nyss hållits av en av våra medproducenter, från Austalien influgne Dale Duguid. Den senare böjer sig fram mot micken.

- Josh, vad är det som händer här egentligen? Du måste hjälpa mig, för jag känner mig ganska förolämpad ärligt talat...

Josh, vansinnig, reser sig upp från platsen längst bak i salen där han suttit med mig och Hamilton och vänder sig mot publiken, nästan skriker åt dem på koreanska:

- Är det ingen här som har en riktig fråga eller?

Han går fram till en organisatör och ber att få tyst på klagokillen, som åter börjat plädera. Organisatören stoppar Josh, menar att frågan ännu inte har ställts. Josh sätter sig ilsket ned samtidigt som mannen fortsätter att fråga varför inte schemat stämde, och varför han, professionell i specialeffektsyrket, tvingats resa hela vägen hit för att lyssna på ett tal i hans egen åsyn mest avsett för studenter och nybörjare. Ytterligare fyra personer reser sig upp och lämnar rummet innan Josh åter tar ord. Till slut lämnar mannen rummet, går med en ursinnig blick förbi mig och Hamilton längst bak. Jag ger mannen en ännu dödligare blick tillbaka och känner mig riktigt sugen att sträcka ut en fot och fälla krokben på honom. Men jag samlar mig vilket även Dale gör efter att Josh pratat med honom och ett ögonblick senare fortsätter frågestunden, nu med en ny översättare (den förre var bland de största skämt jag någonsin sett; då Dale hade sagt två meningar hade översättaren redan glömt den första, och i varannan mening visste han inte vad orden betydde – kan bara ana hur banal föreläsningen måste känts för de icke-engelskkunniga åhörarna).

Efter ett par timmar är allting glömt, och vi sitter i restaurangen ovanför kontoret för att fira Kintex-konferensens avslut samt 21 dagars sträckarbete utan vila. Dale reser hem nästa morgon, en dag efter John Lee (en annan av våra producenter som också föreläste på mässan). Vår film – Lagoon - har blivit officiell och ett finansieringsmöte har hållits vid sidan av konferensen där Dale, John och alla de andra deltog.

Resultatet: 18 miljoner dollar – kontraktet skrevs på i går.

Visserligen bara en investering och ingenting vi får tillgång till just nu, men likväl ett enormt steg framåt. Nu blir det mycket lättare att hitta seed money samt börja castingen.

Vi hade satt upp ett bås med posters som det nyanställda art-teamet designat samt delade ut flygblad till konferensens gäster. Dessa inkluderade ett tv-team som tittade förbi precis då alla andra, inklusive de australiska producenterna, inte var närvarande. Den som fick föra filmens talan blev således jag. Kameralampan slogs på, jag rättade till slipsen på kostymen jag äntligen fått tillfälle att bära och tog fram min bästa försäljarröst.

I kameralinsen framför mig speglades någonting vackert: en fyrarätters måltid med rödvin samt en glimrande sandstrand i sydöstra Australien.


Fotnot: Här är en länk till ett nyhetsinslag om konferensen. Yukhon, John och Dale kan skådas efter cirka 45 sekunder, medan jag själv blixtframträder efter 1:42. (Microsoft Silverlight behövs för att se - laddas ned gratis).