Kei och Yoko

Det går inte en dag utan att man får frågan. Den som alla utlänningar bosatta i Japan omöjligen undkommer – ju bättre deras japanska, desto hårdare bombardemang. Jag talar förstås om frågan varför man bestämde sig för att komma till Japan.

Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.

Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.

Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.

Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.

Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.

Det fanns en plats kvar - och jag tog den.

Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.

Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.

- - -

En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.

Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.

Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.

Den utländske clownen

Jag har skrivit det förr och borde inte tjata om det mer – faktumet att utlänningar i Japan ofta betraktas som något sorts zoodjur att roa sig åt att beskåda en solig söndagseftermiddag. Ibland är man ett lejon som skrämmer folk, ibland en panda som blir klappad och ompysslad, ibland någon säregen fågelart som det tittas förundrat på – och ibland bara ett sorts apdjur att skratta åt.

Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.

Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.

På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.

Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.

Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?

Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.

Hollywood nästa?

Tillbaka i Japan och hemma igen – och då det dessutom var hemifrån jag kom är det inte ett påstående att grämas över direkt. Ju mer man flyttar runt i världen desto mer separeras man från sin platsform där man känner att man hör hemma. Någon sådan har jag alltså inte längre, även om Japan säkerligen kommer närmast. Men vad som alltid består, hemma liksom vart man än reser och hur ens liv än ter sig, är vänner.

Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.

"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.

Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.

För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.

Visst är det underbart med vänner.