Fördelarna med att vara utlänning i Japan

Det finns nog inte många i-länder i världen där en utlänning står ut så pass mycket som i Japan. På tunnelbanan, i köpcentrat, i restaurangen... vart man än går riktas blickar mot en. Med en så pass homocentrisk etnicitet går vi (framför allt inte om vi som jag är långa och blonda) helt enkelt inte att missa.

Och vart man än går förväntas man vara just utlänning. Annorlunda, helt enkelt. Eller utomstående, som den japanska termen gaijin så klockrent beskriver oss.

Kanske lite som i Vilda Västern, då en främling slår upp saloondörrarna för första gången.

Men där väntas man förstå reglerna, vilket man knappast kan säga om Japan. Här förvånas man om utlänningen gillar grönt te, kan äta med pinnar eller, för all del, förstår språket. Det räcker med att man säger ett ord (hur simpelt som helst) innan någon utbrister: "Wow, du kan japanska!"

Och det är just detta som gör det oerhört lätt att göra ett gott intryck på folk, eftersom alla förväntar sig utlänningen vara klumpig, ignorant för seder och bruk och inte kunna ett ord japanska. Har man då som jag och många andra Japanintresserade residenter studerat både japanska och japansk kultur är vägen till uppskattning både rak och relativt kort.

Det är med andra ord väldigt lätt att överraska. Vid en formell middag, till exempel, genom att sätta sig på benen och hålla ryggen rak i så kallad seiza-ställning - något som (under längre perioder) knappt förväntas av japaner längre, och framför allt inte av en utlänning. För att sedan plocka fram sina pinnar och ta maten från skålarna med den bortre änden (man äter med den främre), något som också det blir allt ovanligare även bland japaner. Slutligen, över ett glas sake som man tar emot med koppen hållen i båda händerna (efter att först ha serverat sin bordsgranne), diskutera några passager ur The Tale of Genji, Murasaki Shikibus medeltidsklassiker - eller varför inte nämna Natsumi Soseki (Japans nationalförfattare) också innan man fyller grannens glas igen...

Denna underskattning, som man kanske skulle kunna kalla det, säger dock det mesta om vilket intryck många utlänningar genom åren måste ha gett (och ger än i dag). Visst, mycket beror på att japaner anser sin kultur unik och till viss grad oförståelig för utomstående (återigen relaterat till gaijin vs uchijin, inomstående), men det går inte att ignorera faktumet att många utlänningar - kanske just för att de inser att man kan leva utan att följa de oskrivna reglerna - beter sig som svin.

Men just den där friheten - för japan blir man aldrig, hur bra man än lär sig språket eller hur många år man än stannar - är någonting att beakta. Eftersom man inte förväntas kunna någonting gör det heller ingenting om man någon gång råkar slinta. Inga iskalla blickar riktas mot en om man tar en macka på tåget (strikt oskriven lag) eller snyter sig i restaurangen.

För man är gaijin. Utanför gänget. Och i en så pass påfrestande samhällskultur som Japans är det nog bland det bästa man kan vara.

Miyuki och det japanska artisthelvetet

Var på fest förra helgen där japaner som ville träna engelska kunde göra just så med Sagas alla engelsklärare, jag en av dem. Tycker egentligen inte om den typen av fester - mest med tanke på att jag kan japanska och vill smälta in i den inhemska kulturen snarare än fastna i prata-engelska-varje-dag träsket som de flesta av mina kollegor plaskar runt i (eller bli utnyttjad av folk som blir kompis med en bara för att lära sig engelska). Men någon gång ibland kan det vara kul att träffa andra lärare, och eftersom Interaction bara hålls en gång varannan månad tänkte jag att det i alla fall inte kunde skada att gå dit. Speciellt inte med fri öl och mat hela kvällen för en prislapp på 150 kronor...

Och så Miyuki, då - en sångerska som slog igenom nationellt för åtta år sedan med singeln "Feel the revolutions" men som sedan likt så många andra fallit och glömts bort - innan hon ens fått släppa sin första skiva. För det är så verkligheten ser ut i Japan, som ett 15 minutes of fame för artister snarare än för alla (det finns varken tid eller kulturellt utrymme att ge 126 miljoner människor en kvart var). Man blir stjärna för en dag, avgudad idol och omslagsflicka/pojke på alla veckotidningar. Men likt tidningen slängs i pappersinsamlingen en vecka senare rinner även stjärndoftet ut i ett vakuum - till och med på CD-hyllorna. Det vill säga, om man fått chansen att släppa en CD över huvud taget.

Visst finns det många one hit wonders även i Sverige och internationellt (tänk Eagle-Eye Cherry eller Los del Rio/Macarena), men där brukar man i alla fall få släppa en CD samt en uppföljare ett par år senare (då man i och för sig kanske redan är bortglömd, men får i alla fall chansen). Dessutom finns där större respekt för musikhistoria än i Japan, där allt hela tiden måste vara nytt och fräscht och inte bara tonårsflickorna skriker ut "Hu vad gammalt!!" eller "Oh så nostalgiskt!" om en låt som släpptes 2005. Jag antar att bara det att en sådan låt spelas över huvud taget är en chock i sig.

Men artisterna kämpar på, trots att chanserna att hänga kvar i branschen och kunna försörja sig på den är ytterst små. Miyuki har hunnit bli 32 år och gift sig, men ännu har hon inte gett upp. För något år sedan släppte hon på egen hand en singel som blev uppskattad lokalt, och då hon inte arbetar heltid med sitt vardagsjobb syns hon ibland bakom mikrofonen i någon av Sagas lokalklubbar. Hennes hemsida (rekommenderas) hittar ni förresten här:

http://www.miyuki-freak.net/main/index.html

I morgon ska vi (hon gick förresten på Nabeshima Junior High, där jag undervisar, i början av 90-talet) förresten vandra i bergen samt sjunga karaoke, jag och hennes vänner. Snacka om press! Tänk att kunna knappa in sin egen låt i sångmaskinen... Men vem vet, kanske har de även de sena 90-talshitsen "Never trust a Stockholm girl" och "I had my chance (But I lost it)" i registret...?