Dannes Japanblogg

Känd från TV (och från nästa vecka, bioduken!)

2011-12-19T03:07:00.009+09:00

Jag tittar på klockan, samtidigt som stinsen för tredje gången kliver in och ut genom en av tågets dörrar och tittar åt båda hållen på perrongen, nu tom efter att alla utom jag själv gott ombord. Han ger mig en ny syrlig blick och nickar åt mig att lyfta in min väska och kliva in i vagnen. Jag nickar lätt med huvudet tillbaka och tittar på klockan igen, sedan upp mot perrongtrappan som fortfarande är tom. Och genom huvudet rusar alla sorters tankar. Var i helsike är han?

Stinsen visslar i sin pipa och dörrarna ska precis till att stängas då jag hör ett snabbt stegrande fotklapper från trappan. Jag tittar tillbaka igen och ser Lasse, svett rinnande innanför solglasögonen, hoppa de sista fyra trappstegen ner till perrongen och med mig tätt bakom sig slunga sig in i vagnen precis innan dörrarna stängs. "Förlåt. Nu kör vi!"

Sekunder senare sätter tåget fart mot Jeonju, en stad i sydvästra Korea känd för sin spektakulära matlagning. Men det är inte därför jag och Lasse (Lindh, sångaren som numer även är författare och – skådespelare) är på väg dit. Vi ska nämligen spela kanadensiska basebollkommentatorer i en av julens storfilmer, Perfect Game som handlar om den legendariske koreanske pitchern Dong-won Choi (jag fick rollen av min vän, en känd storyboard-artist i Korea och föreslog senare att Lasse skulle bli min bisattare). Ett filmteam väntar på oss inuti Jeonju World Cup Stadium och jag har precis skrivit ut manuset som damp ner i min inkorg samma morgon...

Manuset (våra roller tar upp cirka fem sidor) är skrivet på dålig engelska och halva tågresan går åt att korrigera det. Då vi sedan börjar öva kommer en konduktör snabbt fram och hyschar åt oss att vara tysta. Det är två timmar kvar till inspelning men vi gör vårt bästa att i alla fall försöka memorera replikerna.

Väl på plats tas vi emot som stjärnor. Vi är de enda skådespelarna den dagen och får varsin assistent som kommer fram med läsk, kaffe och snacks. Sedan tar kostym-, hår- och make-up-teamet över och förtrollar oss tillbaka till 1981, då scenen äger rum. Inte mycket tid att öva in replikerna dock, och precis då snedbenan kammats klart ropar den assisterande regissören in oss till kommentatorshytten där cirka 30 personer – varav de flesta verkar ha som enda syssla att bara titta på och göra oss nervösa – och tre stora kameror väntar.

"Action!" skriker regissören utan att vi ens kört igenom en repetition.

Vi bombar första tagningen, skrattar åt oss själva och väntar på att regissören ska skälla ut oss. I stället börjar alla applådera och kameramannen byter position på kamerorna. Detta kan inte sluta med annat än katastrof, tänker vi, gulpar i oss resten av kaffet och koncentrerar oss så gott det bara går medan kamerorna gång på gång byter vinkel efter en tagning. Till slut får vi till det, men då har kamerorna redan slutat filma.

"Det är lugnt," säger regissören. "Jag kommer att klippa ihop det här bra ska ni se..."

Trots att det var svårt att köpa hans resonemang kändes det ändå skönt att inspelningen var klar. Lasse spelade Common Through (hans stora hitlåt i Korea) live för produktionsassistenterna som föll i extas. Sedan drack vi en hel del öl innan vi kraschade i varsitt rum på kärlekshotellet (!) de bokat in oss på. Oktober var i sin gryning och dagen efter tog vi bussen till Busan, där tio dagar på världens roligaste filmfestival väntade.

Vi spolar fram bandet. Det är måndag, 12 december. Lasse har åkt hem till Sverige och Josh och jag jobbat vidare på vårt filmprojekt (som jag ju inte kan berätta om i den här bloggen). Plötsligt ringer min vän storyboard-killen och undrar om jag ska på premiären i kväll. "Vilken premiär?" undrar jag. "Perfect Game såklart!" svarar han och säger åt mig att befinna mig utanför biografen fyra timmar senare.

Ingen hade berättat för mig att den skulle äga rum redan nu, men på ett ögonblick hade en frostig måndagseftermiddag förvandlats till en hord potentiellt inkommande varmfronter.

I början av november, efter att filmen slutat spelats in, var det stor fest för alla medverkande. Där blev jag kompis med Cho Seung-woo, Koreas musikalstjärna nummer ett och även en mycket respekterad skådespelare. Han frågade om jag ville bli hans engelsklärare samt bjöd in mig och Lasse till premiären av sin nya musikal, Zorro (där han spelade titelrollen). Det var en grym upplevelse och efteråt hälsade vi på en svettig Seung-woo i hans loge. Sedan dess hade vi dock inte träffats.

Men då jag stod framför röda mattan (jag ville inte gå den eftersom inte Lasse var där) letade jag efter Seung-woo bland folkmassan. Dock utan resultat. Storyboard-killen sade att det var dags att gå in, så han, jag och en översättare/skådespelare (han var Rains – en av Asiens största stjärnor – tolk på USA-premiärerna av Ninja Assassin) tog plats inne i en av salongerna (eftersom det var en stor premiär visades filmen på flera salonger samtidigt). Precis innan filmen skulle börja gick huvudskådespelarna upp på rad på scenen. Först i ledet gick Cho Seung-woo, som fick syn på mig bland publiken. "Hi Dan!" sade han och vinkade. Plötsligt kände jag mig rätt så cool.

Det gjorde jag även fem minuter senare, då filmen börjat och jag och Lasse dök upp på duken. Tyckte ljudredigeringen var sådär (om jag får lov att skylla på det) och min röst lät ganska svag, men annars var jag rätt så nöjd med mina fem minuter i rampljuset. Regissören hade trots allt gjort underverk på klippbordet med det materialet... Dessutom stavade de mitt namn rätt i eftertexterna.

På festen lite senare (dit jag anlänt själv) får Seung-woo åter syn på mig. Han vinkar över mig till sitt bord och ber personen som sitter bredvid att flytta sig för att ge plats åt mig. Aningen full (festen hade pågått ett tag då jag kom dit) berättar han om sina åsikter om filmen, huset han håller på att bygga inne i sin nya lägenhet åt sin katt (en blandras vars svans såg tre gånger så lång ut som på en vanlig katt), samt lite skvaller om sin goda vän sedan sju år tillbaka, Lee Hyo-ri (Koreas mest berömda sångerska). Han säger att han kan introducera mig för henne, kanske då han bjuder hem mig till sig om ett par veckor. "Men tyvärr har hon redan pojkvän, haha."

Lite senare kommer regissören fram och berömmer mig för min insats (visserligen efter ett par flaskor soju), och huvudskådespelerskan gillar min frisyr. "Du ser ut som Beckham," säger hon och frågar sedan vad Sveriges knäppaste maträtt är. Precis då jag ska svara rycker någon tag i hennes arm och drar iväg henne till ett annat bord där tre-fyra oöppnade soju-flaskor väntar. En timme senare är festen slut och jag tar taxi hem till mitt rum, som inte ens har toalett.

---

Jag har på sistone varit ett återkommande ansikte även i tv-programmet Surprise, som ses av en ovanligt stor del av befolkningen för att vara den typen av program (dramatiserar historier och anekdoter från kända personers liv), kanske för att sändningstiden är optimal (för Korea) på söndagsförmiddagarna då familjen sitter samlad vid frukostbordet. Efter att ha gjort en cameo som Leonid Brechnev (på ryska!) fick jag veckan efter huvudrollen som en lömsk polischef i en Changeling-liknande historia. Har även spelat John Wayne och Richard Nixon. Ingen method acting direkt (regissörerna inte bara uppmuntrar till utan begär överspel) men vad spelar det för roll när folk på gatan tar fram penna och papper då man säger att man är med i showen...

Det är verkligen lustigt hur showbiz fungerar i det här landet.

Fotnot: Bilden ovan är från Perfect Game, och nedan syns ett foto av mig som Richard Nixon med Kennedy vid min sida. Och för att se ett klipp av mig som Brechnev, klicka på länken här under och börja kolla från 27:56.

http://www.feeling7.com/board/view.html?idx=7229&start=1&smode=&keyword=&scm=rdate&scv=desc

Japanminnen del 1: Fotbollsjakt i kabukicho – min första natt i Orienten

2011-07-24T16:50:00.005+09:00

Bloggen har, som ni säkert märkt, legat på is ett tag. Till det finns flera anledningar, men för att fatta mig kort kan jag på grund av dessa (som alla har med film att göra) inte skriva om vad jag gör nu. Men för att väcka bloggen ur denna dvala tänkte jag med jämna mellanrum skriva om något Japanminne som gått bloggen miste, framför allt om min tid i Japan innan jag började skriva här. I Korea händer det väldigt mycket just nu som jag gärna berättar mer om, men det får bli vid ett senare tillfälle. Och det här är ju, när allt kommer omkring, en Japanblogg.

Lafcadio Hearn, grekirländskamerikanen som var den förste att kulturellt kartlägga Japan för västvärlden, skrev om sin fascination av färger, rörelse och estetik i sin "My first day in the Orient", publicerad i Glimpses of Unfamiliar Japan (1894). Allt runt omkring honom förförde då han sakta färdades i droska genom Yokohamas hamnkvarter upp mot Tokyo runt förra sekelskiftet. Och trots sina oerhört höga förväntningar på landet och dess kultur blev han allt annat än besviken.

Samma tanke slog mig då jag såg ner över staden från ett flygplansfönster den 18 juni 2004. I väntan på landning cirklade vi några extra varv runt staden på väg mot Naritas flygplats, och mitt hjärta bultade långsamt fortare. Äntligen är jag här, tänkte jag, men samtidigt slog rädslan mig för första gången på allvar. Rädslan att kanske ingenting skulle vara som jag trott. Att de två år som lett mig hit kanske rent utav grundlurat mig och murat in mig i en falsk illusion.

Sommaren 2002 satt jag på ett annat flygplan, den här gången med destination Oregon, USA, efter att i Sverige kanske genomlevt mitt bästa år någonsin, vuxit som person och full av upplevelser jag tidigare bara kunnat drömma om. Då hade jag ingen aning om att jag ett par veckor senare skulle falla i trans – omtumlad av en passion till Japan och dess kultur. Om hur det gick till kan jag skriva spaltmeter, men de hör hemma i ett annat inlägg. Men det var inte, som de flesta ofta tror när man spontant faller pladask för en utländsk kultur, en kvinna som var orsaken (även om jag var hemligt kär i JSOs – mitt universitets Japan Student Organization – ordförande Maki Kurobe). Det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan jag blev tillsammans med min första japanska flickvän, Ayaka.

När planet damp ned på en av Naritas landningsbanor cirka klockan 10 på förmiddagen den där mulna och oerhört luftfuktiga junidagen 2004 slog mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare. Äntligen var jag här, och nu skulle äventyret börja. Jag hade väntat i över två år på det här – att via mitt amerikanska universitet studera japanska en termin i Tokyo – och hade valt att åka ensam. De flesta andra åkte med samma plan som någon annan i programmet, men för mig skulle det liksom förstöra en del av äventyret. Min japanska var långt ifrån bra, men det spelade ingen roll. Jag hade en plan som skulle följas, och den var att bryta mig ut från gruppen så fort som möjligt.

Då jag rullade ut mitt bagage genom ankomstterminalens portar kände jag direkt att jag inte behövde vara rädd. Rädd för att bli besviken, alltså. Framför mig pågick ett liv och rörelse som fick mig att gapa, färger och estetik jag tidigare bara sett på bilder och DVD. Jag tog mig fram till en busshållplats, köpte biljett till Shinjuku och tog sedan lokaltåget västerut till förorten Senshu University låg i. Allt gick relativt smärtfritt, och då jag klivit av vid Mukogaokayuen-stationen och stod med en karta i handen kom det fram en tjej som frågade om jag var utbytesstudent och skulle till Kenshukan, korridorsbyggnaden där de flesta i mitt program bodde. Jag sade att det skulle jag och hon, som var på väg att ta ett tåg någonstans, tog i stället en av mina väskor och släpade den hela vägen till Kenshukan, en cirka 20 minuters promenad längs en kanal. Ovetande om hur kulturen fungerade tog jag fram några mynt och skulle betala henne, men hon skakade leende på huvudet, önskade lycka till och gick tillbaka till stationen. Själv gick jag in i Kenskukan, en ganska sliten grå byggnad med linoleumgolv och dålig luftkonditionering som skulle bli mitt hem i tio veckor framåt. Men för mig kunde det lika gärna vara ett lyxhotell; mina känslor och intryck var precis desamma.

Efter att ha packat upp och sträckt ut mig i madrassen – nederst i en dubbelsäng jag delade med en amerikan som hette Adam (han hade inte anlänt ännu) – kände jag att det var dags att utforska staden. Det var fredagskväll, men inte bara det – det var Sverige mot Italien i gruppspelet i Portugal-VM och det fanns inte en chans att jag skulle missa matchen. Ett par dagar tidigare hade jag sett Sverige förnedra Bulgarien med 5-0 i min kompis Masas lägenhet i Eugene, och som de spelade kändes det som att detta kunde bli ännu en magisk -4 sommar. (Det skulle det, men på andra sätt än på fotbollsplanen.)

Jag tog tåget tillbaka till Shinjuku och började min jakt efter en sportbar. Matchen skulle inte starta förrän 02 på natten, så jag hade ett par timmar på mig. Allt jag då visste om Shinjuku var att stadsdelen huserade världens folktätaste tågstation och ett av landets mest fruktade nattdistrikt, Kabukicho. Jag klev av tåget i den första och gick orädd mot det sistnämnda, tänkte att som utlänning behöver jag nog inte oroa mig för yakuza och kinesiska drogkarteller. För om någonstans skulle det säkert finnas en sportbar där, tänkte jag. Och i de Takashi Miike-filmer jag sett såg området faktiskt rätt så spännande ut.

Jag käkade en lätt middag och begav mig sedan in i Japans mest beryktade nöjesdistrikts labyrinter. Men så fort jag gått in var jag ute igen, tillbaka på en av Shinjukus huvudgator. Klockan tickade och jag gick in på ett McDonald’s och frågade om de kände till någon sportbar. Det gjorde de inte, så jag frågade hur man kommer in till hjärtat av Kabukicho. De tittade lite frågande på mig men pekade sedan mig i rätt riktning.

Väl inne började barerna och de blinkande neonskyltarna växa sig tätare på vardera sidan djungeln. Men inte en skymt av någon sportbar. Jag gick längre in i labyrinten, gatorna blev smalare och neonskyltarna mer och mer färgsprakande. Plötsligt möttes jag av en gestalt som dök upp rakt framför mig. Iklädd svart hatt, sliten rock, skäggstubb och ett par saknade framtänder (i alla fall inbillade jag mig det) pekade han upp mot en grå betongbyggnad och sade att en flicka väntar i ett rum där. Han frågade om jag ville ha henne, men jag skakade på huvudet och vände snabbt åt ett annat håll. Ett par solglasögonbeprydda män i läderjackor gick förbi, och jag undrade om jag valt rätt område att se matchen trots allt. Jag fortsatte min jakt, klockan passerade ett och jag var på väg att ge upp. Men då, på en sidogata ett par kvarter från Shinjuku stations södra ingång, såg jag en tavla utanför en träport med det japanska ordet för fotboll inristat med vit krita. Jag öppnade porten och gick nerför en gammal stentrappa. Och där, inte mycket större än 20 kvadratmeter, låg en liten bar och en projektorduk som visade matchen innan Sverige-Italien. En flintskallig bartender i 50-årsåldern stod bakom disken, och vid ett bord framför duken satt två tjejer i 27-årsåldern och drack öl.

Jag tittade på bartendern och frågade om de skulle visa Sveriges match. Han sneglade ned på min svenska matchtröja och sade:

- Vi skall precis till att stänga. Men om du nu är här för att se Sverige-matchen kanske jag kan hålla öppet i några timmar till.

Jag log, tackade honom, beställde in en öl och satte mig framför duken på bordet bredvid de två tjejerna. (Det tredje och sista bordet i baren upptogs av en halvsovande man i kostym.) De granskade mig noga och fnissade, sade något på japanska som jag inte förstod. Då en av dem gick på toaletten började den andra prata med mig. Hon frågade om jag hade flickvän, och jag svarade att det hade jag. Var är hon? I Mexiko och hälsar på en kompis, svarade jag. (Ayaka och jag träffades på mitt amerikanska universitet där hon hade varit utbytesstudent i ett år; hon åkte till Mexiko samtidigt som jag åkte till Tokyo men jag skulle möta henne på Narita-flygplatsen en vecka senare.) Är hon i Mexiko utan dig? frågade tjejen, som liksom Ayaka var från Saitama (en förort norr om Tokyo) och gav mig en klurig blick. En stund senare kom hennes kompis tillbaka från toaletten och jag hörde den andra säga till henne att min flickvän är i Mexiko på semester. Det tyckte de var jätteroligt tydligen och skrattade i någon minut innan de svenska och italienska spelarna klev ut på planen i den fuktiga Lissabon-natten.

Trots att baren en halvtimme tidigare precis skulle till att stänga satt alla kvar och såg matchen. Den halvsovande mannen vaknade till, märkbart intresserad av att en utlänning (som dessutom var svensk) traskat in i baren. De två Saitama-tjejerna stannade också kvar, en av dem (som gillade de svenska spelarna) höll på blågult medan den andra tyckte italienarna var sexigare och höll tummarna för dem.

Då sex minuter återstod gjorde Zlatan Ibrahimovic ett av de mest klassiska mål som någonsin gjorts i svensk fotbollshistoria, klacksparken som gick över alla och in bakom en helt ställd Buffon i det italienska målet. Det var en klackspark som skulle ge Zlatan sitt Italien-kontrakt och sedermera (nästan) föra Sverige till ett nytt succémästerskap. Jag ställde mig upp och skrek, den ena av tjejerna jublade också och den flintskallige bartendern sprang ut från bardisken och klappade mig på axeln. Det var ett helt magiskt ögonblick av en ännu mer magisk kväll.

En kvart senare var sändningen slut och de två tjejerna gick hem. Jag betalade för mina öl och gick själv ut i Tokyo-morgonen på väg mot Shinjuku station. Tog tåget tillbaka till Mukogaokayuen men väl i Kenshukan väntade ingen sömn. I stället ett placement test för att avgöra vilken språkklass vi skulle placeras i när kurserna började nästa vecka samt en hel del förundrade blickar. Åkte du till Kabukicho helt själv? frågade folk som förstummade. Jag ryckte på axlarna, köpte en kall mjölkkaffe och satte mig ned och skrev provet.

Efter att vi haft ett introduktionsmöte lagade jag spaghetti samt lärde känna de andra i byggnaden, bland annat min rumskamrat Adam. Han var från Nebraska och liksom de flesta i Japan för allra första gången. Lärde också känna byggnadens RA (resident assistants) samt Midori, en tidigare RA som i kväll skulle ta oss till Shibuya och en japansk nattklubb. Utan en minuts sömn bar det alltså av mot Shinjuku igen, och sedan Yamanote-linjen till Shibuya.

Det var lördag kväll och fullt ös, mycket flashigare här än i Shinjuku och fullpackat på klubben. Alla var på toppenhumör, men själv kände jag att någonsin liksom saknades. Dessutom hade jag ju inte sovit sedan jag kom hit. Efter en öl sökte jag mig till en sidodörr medan de andra rockade loss på dansgolvet. Den ledde till en brandtrappa på utsidan av byggnaden. Jag gick ned en våning och fann en liten plattform där jag lade mig ner och sov. Då jag vaknade var klockan fem på morgonen och Midori skakade om mig. Det var dags att åka hem. Alla hade haft en superkväll, men själv njöt jag mest av min sömn, brydde mig inte om vilka upplevelser och intryck jag säkert gått miste om. För jag visste att jag kvällen innan – min första natt i Orienten – skulle bli helt omöjlig att överträffa.

Fotnot: Då jag i förra veckan var på Puchon International Fantastic Film Festival här i Korea, dit min kortfilm Four Degrees of Jonas Rydell kvalificerat sig, såg jag vid ett av borden på invigningsceremonins efterfest ett ansikte som såg mycket välbekant ut. Det var en japansk tjej, och hon var chef för international relations på Yubari Fantastic Film Festival i Hokkaido. Vi satt i tio minuter och försökte klura ut var vi träffats tidigare, och slutligen utbrast hon: "Kenshukan?!" Det var Midori, som jag aldrig sett eller haft kontakt med sedan den där sommaren i Tokyo 2004. Ytterligare en cirkel var sluten och allt kopplades återigen samman.

En ny början

2010-08-05T23:17:00.005+09:00

Internet är ett spännande fenomen. Ibland så berikande, ibland så oumbärligt, ibland så oförutsägbart. Man vet till exempel aldrig vem som läser ens blogg, eller vilka konsekvenser det kan få. Det är som en Little Brother, inget övervakande organ utan ett vi själva skapar för att göra oss själva bevakade, liksom.

Lagoon ligger på is, men vi har ett nytt mycket spännande projekt på gång. Egentligen inte särskilt nytt, då Josh haft idén under en lång tid och vi det senaste året i pauserna under utvecklingen av Lagoon finslipat den, byggt ett brett karaktärsgalleri samt svarat på frågor såsom universums härkomst.

Det bästa med det nya projektet – vars titel jag inte vill skriva här – är att det till skillnad från Lagoon är vi som sitter vid rodret. Inga fler giriga bossar eller producenter som leker gud innan ens castingen påbörjats. Allt som de gjorde fel kommer vi att göra rätt; på det sättet blev arbetet med Lagoon en nyttig läxa. Målet är att få projektet grönbelyst av ett stort produktionsbolag innan årets slut, ett mål jag inte tror är för optimistiskt satt.

Eftersom vi har en hel del möten inbokade, bland annat i Pusan International Film Festival i början av oktober och sedan i Tokyos filmfestival en vecka senare, kan jag inte skriva någonting om arbetsprocessen i den här bloggen. Ni som vill läsa om den får vänta till jag publicerar mina memoarer... eller i alla fall till inspelningen börjar och jag kan rapportera från den. Men nu är det business som gäller, fullt ut.

Jag kommer dock med jämna mellanrum att uppdatera bloggen, kanske med en spännande anekdot eller någon saftig äventyrsrätt som serverats mig i högsommarens luftfuktighet.

Till exempel det e-mail min vän Yoshi Higashi skickade om sin kortfilm Taka Kura’s Hyper Journey (där jag medverkar som skådespelare på japanska), som antagits till Fukuoka Independent Film Festival. Festivalen äger rum i början av september, då jag ändå tänkt resa dit. Nu åker jag i stället som gäst på festivalen och kanske (tillsammans med Yoshi) får min egen frågestund med publiken. Dessutom blir det spelrummet ytterligare en viktig anhalt i jakten på producenter och kontakter angående vårt stora filmprojekt.

Apropå festivaler avslutades för någon vecka sedan Puchon International Fantastic Film Festival i en förort till Seoul. Temat var fantastisk film och det bjöds på en hel del godsaker, bland annat Gaspar Noés helt fantastiska Enter the Void, där andra halvan av filmen utspelar sig i ett kittlande spökperspektiv. Färgskalan var magnifik (neonljus har aldrig varit vackrare) och narkosframkallande effekter blandades med revolutionerande kameravinklar. Har aldrig sett något liknande.

Solen gassar på genom mitt gardinsberövade fönster och den ensamma fläkten försöker förgäves trycka ned temperaturen till en anständig grad. Sommaren här är inte att leka med. Då passar det bra att fly upp till bergen, så högt man kan komma. Där finns förutom ren luft en ännu renare inspirationskälla. Och ingen Internetuppkoppling, så klart.

Bröllopschoklad

2010-07-26T01:28:00.004+09:00

Ibland då jag tänker tillbaka på mina år på University of Oregon slår det mig vilka coola jobb mina kompisar lyckats få efter att ha avslutat sina studier där (framför allt då jag själv sökte ett hundratals jobb hemma i Sverige och kallades till totalt en intervju innan jag emigrerade till Japan...). Satoru, som spelade i mitt kompisfotbollslag, är sportjournalist på Kyodo News och reser runt på alla sumoturneringar samt täcker både den inhemska baseboll- samt fotbollsligan.

Haley, producenten av vår dokumentär When West Meets East – The Life and Legacy of Gertude Bass Warner jobbar på ett mediebolag i New York. De flesta av mina andra klasskamrater på journalistlinjen arbetar på diverse produktionsbolag och tv-stationer. Veronica från Ecuador jobbade ett tag på FNs kontor i Geneve och Thilo från Tyskland blev bankdirektör.

Och så Megumi, som jag träffade igen för första gången sedan 2003 då jag var i Tokyo förra månaden. Hon hade nämligen precis kommit hem från Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop! Megumi reste med ingen mindre än Japans kronprins Naruhito, då hon täcker kungliga affärer för ett flertal stora japanska dagstidningar. Det var hennes första besök i Sverige och hon var mycket imponerad av Stockholm. Mer av atmosfären än av maten, även om hon tog med en riktigt häftig present: specialproducerad choklad för bröllopet! Vet inte om eller när jag någonsin ska äta den, men lingon- och blåbärschoklad får liksom munnen att börja vattnas bara man läser namnet. Men kanske är det bättre att sälja på Ebay och betala hyran med.

Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om bröllopet. Jaha, tänkte jag då Megumi visade mig en specialutgåva av tidningen Metro som analyserade bröllopet minut för minut, de har gift sig nu.

Men så osvensk som jag ibland kan känna mig kvarstår faktumet att hälften av mitt hjärta - hur japansk, koreansk, eller amerikansk den andra hälften än blir - alltid att bestå av blågul mjölkchoklad.

Tillbaka till landsbygden

2010-07-06T17:46:00.005+09:00

Det är i mitten av april, sommarvärmen och den outhärdliga luftfuktigheten är långt ifrån kommen men ändå dryper mina kläder av svett. Jag tar det sista klivet uppför klippan och en utsikt svår att beskriva med ord breder ut sig framför mig. Jag befinner mig på en av Pukhansans oräkneliga bergstoppar i en nationalpark strax innanför Seouls statsgränser, där en berömd koreansk munk nådde insikt för tusentals år sedan.

Och jag tittar ut över vad som i dag är mitt hem.

Den 1 maj flyttade jag in i min kompis Travis lägenhet. Han är koreansk filmregissör och producerade 2003 filmen Yeokjeone sanda, med Joshs favoritskådespelerska Ha Ji-won i huvudrollen. Just nu håller Travis på att skriva ett eget projekt samtidigt som han undervisar film på ett av Seouls universitet. Jag träffade honom på en makgeolli-fest under Pusans filmfestival i höstas.

I lägenheten bor – eller bodde, snarare – även Sang-yong, en storyboard-tecknare som just nu jobbar på Ha Ji-wons senaste blockbuster om ett monster som härjar vid en oljerigg. Filmen är i inspelningsfasen och Sang-yong har bjudit in mig och Josh att beskåda arbetet. Sang-yong flyttade till Hongdae, stadsdelen jag valde att flytta ifrån för att fly ut i naturen.

Här, invid nationalparkens bergsfötter i samhället Gubapal, är luften renare och lugnet totalt. Ändå tar det bara drygt en halvtimme att åka in till staden samt lika långt åt andra hållet för att åka till jobbet i förorten Ilsan. Jag har eget rum med skrivbord och stor säng samt delar ett rymligt kök och ett gigantiskt vardagsrum – utrustat med mega-widescreen-TV, surroundanläggning samt en 300-filmer stor DVD-samling – med Travis och den nye hyresgästen. Det känns dock som att jag bor själv eftersom de sällan kommer hem innan 11 på kvällen, och jag har gjort det till en vana att på lediga kvällar laga till en matbit i köket, stoppa in en klassiker i DVD-spelaren och luta mig tillbaka i soffan och relaxa.

Och så är manuset äntligen klart. Vår nyversion av Lagoon som tog hela maj och halva juni att skriva. Endast ett par finputsningar återstår innan allt är klart, och regissören lämnas med en version bra mycket bättre än det hafsverk han betalade svindlande summor till två omeriterade australiska manusförfattare att skriva. Inte för att vi är särskilt meriterade heller, men vi (vågar jag säga) vet i alla fall vad vi sysslar med.

Svindlande summor kan man dock knappas säga finnas i min bankbok. Trots att manuset är klart är företaget i kris och lönerna fördröjda. Får jag 3000 kronor den här månaden får jag vara nöjd. Men jag har lärt mig att leva på en skör tråd och har gjort tekniken att bli bjuden på middag till en sport.

I dag ringde chefen och sade att vi återigen inte behövde gå till jobbet. Kylskåpet står tomt men inte magen, eftersom jag i skrivande stund gör mig i ordning att ta tunnelbanan in till stan, där jag är bjuden på middag.

Ett vara manusförfattare är ett ganska spännande yrke, trots allt.

Production Super Writer

2010-05-17T19:49:00.007+09:00

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.

Neondans i estetikmagins Hongdae

2010-04-23T00:19:00.008+09:00

Midnatt. Tysta skuggor flyter genom ljummen asfalt, nattspöken på flykt från ett avspärrat mirakel. Ovanför trottoaren rött neonljus reflekterat i en frusen 30-årskrissjäl.

Jag är hemma, men bakom studentkorridorens olåsta glasdörrar ligger en värld jag inte trodde var möjlig. Ett estetiskt potpurri av trekantiga caféer, sjörövarskeppsrestauranger och turkiska röksalonger med flytande kanaler av kristallvatten mellan soffkuddshögarna.

På dagen en palett i regnbågens alla färger, street art och konstverk i varje gränd och husgavel. På natten ett festparadis, klubbar och barer som omfamnar varandra runt ett smörgåsbord av gatubröd och glittrande karaokerum.

Och så Norito, parken där uttråkade universitetstjejer sitter och väntar på att bli uppraggade av äventyrslystna fredagspoeter. Där gitarrhjältar komponerar verser till morgonsolens inträde och där brandmannen Jun säljer välblandade Gin and tonics för 20 kronor muggen.

På de överfulla bänkarna därunder döljer sig inristade hjärtan, studentkärlek förseglad med ett lås som snart knipsas upp av samhällets verklighetsportar.

En fredagspoet tittar upp från sitt block och lyssnar till ett tjejbands refräng om Tasty Love, medan ett par söndertrampade solglasögon speglar spruckna drömmar i vattenpölen bredvid.

Omslagspojke och manushysteri

2010-04-12T21:44:00.006+09:00

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

Konferensjackpot och koreansk TV-debut

2010-04-05T22:59:00.014+09:00

Föreläsningssalen är knäpptyst. En flintskallig västerländsk man rör sig nervöst bakom talarstolen samtidigt som en koreansk översättare viskar någonting i hans öra. Plötsligt ställer sig fyra personer från publiken upp och lämnar rummet, tätt följda av ytterligare två. I mitten står en kostymprydd man, koreansk, och har gjort så de senaste fem minuterna då han totalsågat konferensens organisatörer samt föreläsningen som nyss hållits av en av våra medproducenter, från Austalien influgne Dale Duguid. Den senare böjer sig fram mot micken.

- Josh, vad är det som händer här egentligen? Du måste hjälpa mig, för jag känner mig ganska förolämpad ärligt talat...

Josh, vansinnig, reser sig upp från platsen längst bak i salen där han suttit med mig och Hamilton och vänder sig mot publiken, nästan skriker åt dem på koreanska:

- Är det ingen här som har en riktig fråga eller?

Han går fram till en organisatör och ber att få tyst på klagokillen, som åter börjat plädera. Organisatören stoppar Josh, menar att frågan ännu inte har ställts. Josh sätter sig ilsket ned samtidigt som mannen fortsätter att fråga varför inte schemat stämde, och varför han, professionell i specialeffektsyrket, tvingats resa hela vägen hit för att lyssna på ett tal i hans egen åsyn mest avsett för studenter och nybörjare. Ytterligare fyra personer reser sig upp och lämnar rummet innan Josh åter tar ord. Till slut lämnar mannen rummet, går med en ursinnig blick förbi mig och Hamilton längst bak. Jag ger mannen en ännu dödligare blick tillbaka och känner mig riktigt sugen att sträcka ut en fot och fälla krokben på honom. Men jag samlar mig vilket även Dale gör efter att Josh pratat med honom och ett ögonblick senare fortsätter frågestunden, nu med en ny översättare (den förre var bland de största skämt jag någonsin sett; då Dale hade sagt två meningar hade översättaren redan glömt den första, och i varannan mening visste han inte vad orden betydde – kan bara ana hur banal föreläsningen måste känts för de icke-engelskkunniga åhörarna).

Efter ett par timmar är allting glömt, och vi sitter i restaurangen ovanför kontoret för att fira Kintex-konferensens avslut samt 21 dagars sträckarbete utan vila. Dale reser hem nästa morgon, en dag efter John Lee (en annan av våra producenter som också föreläste på mässan). Vår film – Lagoon - har blivit officiell och ett finansieringsmöte har hållits vid sidan av konferensen där Dale, John och alla de andra deltog.

Resultatet: 18 miljoner dollar – kontraktet skrevs på i går.

Visserligen bara en investering och ingenting vi får tillgång till just nu, men likväl ett enormt steg framåt. Nu blir det mycket lättare att hitta seed money samt börja castingen.

Vi hade satt upp ett bås med posters som det nyanställda art-teamet designat samt delade ut flygblad till konferensens gäster. Dessa inkluderade ett tv-team som tittade förbi precis då alla andra, inklusive de australiska producenterna, inte var närvarande. Den som fick föra filmens talan blev således jag. Kameralampan slogs på, jag rättade till slipsen på kostymen jag äntligen fått tillfälle att bära och tog fram min bästa försäljarröst.

I kameralinsen framför mig speglades någonting vackert: en fyrarätters måltid med rödvin samt en glimrande sandstrand i sydöstra Australien.

Fotnot: Här är en länk till ett nyhetsinslag om konferensen. Yukhon, John och Dale kan skådas efter cirka 45 sekunder, medan jag själv blixtframträder efter 1:42. (Microsoft Silverlight behövs för att se - laddas ned gratis).

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

2010-03-22T22:18:00.007+09:00

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

Vi mot världen

2010-03-08T23:10:00.007+09:00

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.

Sten, sax och påse (eller var det pinne och löv?)

2010-02-25T22:02:00.006+09:00

Jag öppnar en papperstub med instantkaffe, häller upp det i min mugg och fyller den med varmvatten. Kaffet smakar skit, alldeles för svagt och för mycket socker. För mycket vatten också, men det är med flit så att kaffet ska räcka längre. Jag ställer ned koppen på mitt skrivbord och får syn på en kalender. Det är februari och nästa vecka fyller jag 29. Nästan ett halvår har gått sedan jag landsteg i Korea och i de ursprungliga födelsedagsplanerna föreställde jag mig själv på en surfingbräda i Guldkusten med en White Russian i handen.

Men allt går inte som man tänkt sig. I alla fall inte lika snabbt.

Fortfarande ingen lön sedan november, men jag hankar mig vidare på engelskaundervisning och gratismat tre gånger om dagen i korridoren där jag bor samt i restaurangen ovanför kontoret. Dessutom fick jag ett välkommet tillskott i veckan då Tokyo Notice Board bestämt sig för att publicera min artikel om förra årets nyårsfirande i Asiens största nattklubb. Kul!

En annan rolig nyhet är att jag på lördag gör debut i den koreanska tv- eller filmbranschen (vet inte vilken ännu...) som skådis. Jag ska tydligen spela en blond vandrare med ryggsäck. Låter lagom upphetsande, men alltid något samt en chans att knyta intressanta kontakter.

Skådespeleri var även temat förrförra helgen, då jag och Josh filmade vår kortfilm – som inte heller riktigt blev som vi tänkt oss. Med tre dagar kvar till inspelning och skådisar och utrustning redo bestämde vi oss för att skrota hela manuset och börja om på nytt. I stället för en utlänning som landar i Seoul och får lemmarna avhuggna av ett galet koreanskt par spelar jag en utlänning som landar i Seoul men egentligen är en sten, träffar en tjej som egentligen är ett löv (vilket inte hindrar henne från att knivmörda mig), och en galen vetenskapsman som egentligen är en pinne. Allt detta inramat av så kallad Thoughtography, konsten att projicera tankar i bild (något vetenskapsmannen uppfunnit en maskin för).

Vi är i redigeringsfasen nu och målet är Puchon International Fantastic Film Festival i sommar. Om originalitet och symboliskt djup värdesätts borde våra chanser att komma in i alla fall vara hyfsade....

Apropå filmfestivaler har jag klippt om min film Shades of Darkness och skickat in den till fyra festivaler i Sverige, Holland och Tyskland. Ska även skicka in den till Austin (Texas), Seattle, Japan och Sydkorea. Har inte särskilt stora förhoppningar men den som inte försöker lyckas aldrig. Dessutom vore det ju inte helt fel att få sin egen imdb (Internet Movie Database)-sida....

Men först på min önskelista står pengar, och det verkar som att den valutan äntligen är på väg nu i veckan eller nästa. Våra australiska producenter är hitbjudna till specialeffektskonferens här i Seoul i mars, dit även James Cameron och Peter Jackson beryktas komma. Förhoppningsvis blir det startskottet mot Guldkustens stränder, rullande filmkameror och lagomt shakade White Russians.

Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll

2009-12-06T22:30:00.005+09:00

Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.

Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Pusan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.

Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.

Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.

En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.

-----

Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.

Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!

Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:

Se klippet här.

Huvudroller och kändisfester

2009-07-18T10:37:00.008+09:00

Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.

Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.

Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...

För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:

"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."

En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...

Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.

Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.

Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.

Oväntat cafébesök

2009-07-06T16:08:00.004+09:00

Jag arbetar sedan mitten av maj som cafévärd i den nostalgiskt kryddade stadsdelen Ebisu, geografisk granne men i utseende och stil milslångt ifrån trendmeckat Shibuya. En 50-talstrudilutt välkomnar alla som stiger av Yamanote-linjen vid Ebisus station (klassisk jingle för ölmärket med samma namn), medan traditionella izakaya (japanska pubar) och 70-talsdoftande kärlekshotell radar upp sig på de trånga, mysiga gatorna som omsvärmar den. Mitt i en sådan gränd ligger Com Inn, ett café för folk som över en kopp kaffe eller te vill fila på sin engelska.

Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.

Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.

I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."

Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.

Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.

Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.

Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:

"Har du sett Ju-on?"

"Ja, självklart."

"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"

"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."

"Han har även gjort en film som heter Marebito..."

Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.

Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.

Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.

Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.

Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.

Tommy Lee Jones och svettiga blixtnedslag

2009-06-22T17:06:00.010+09:00

Regnsäsongen är här, solen har inte setts till på en vecka men ändå dryper kroppen av svett varje gång man kliver in och ut ur porten. Luftfuktigheten är hög, till och med här uppe på mitt lilla berg vars djungelliknande växtlighet möter min blick då jag för en sekund lyfter huvudet ovanför datorskärmen. Där ser jag även min telefon, som de senaste veckorna gått lika varm som temperaturen utanför och framkallat både svett, glädje och tårar.

I dag det sistnämnda, då en av mina talangagenturer gav mig beskedet att episoden om basketspelaren, där jag spelar huvudrollen, helt strukits från agendan och alltså inte kommer att visas. Surt, med tanke på att jag berättat för ett antal vänner och halva Saga (inklusive flera av mina gamla elever) att jag skulle vara med. Surt, för att jag faktiskt inbillar mig att jag gjorde ett bra jobb. Detsamma kan kanske inte sägas om mina ryska motskådespelerskor som varken kunde ett ord engelska eller någonsin satt sina fötter på en teaterscen.

Roligare nyheter förra veckan, då jag faktiskt var med i bild några sekunder i ett annat program som sur sambo till en kvinna vars dotter rövats bort, och en synsk man kallats in för att lösa fallet. Roligt också då jag bara ett par dagar efter den sändningen var med som "säkerhetsvakt" åt en av Japans för närvarande största idoler – modellen och skådespelerskan Misako Yasuda, under ett PR-event för convenience store-kedjan AM/PM. Tillsammans med Will Smith (förlåt) bar jag ut en stålväska full med pengar som utomjordingen (hon är faktiskt väldigt söt) Yasuda öppnade.

Min MIB-kollega är förresten etablerad actionskådespelare i Japan och finns med på Wikipidia: Han är dessutom manusförfattare och vi träffades över fika i Shinjuku i lördags och diskuterade framtida samarbeten. Kanske kan det leda till något häftigt; han vill i alla fall spela med i min film (om den någonsin blir av) om en spöksjö i norra Japan vars manus jag har i utvecklingsstadiet nu.

I fredags var jag på audition högst upp i ett höghus vid Tokyos hamn för det största av de så kallade rekonstruktionsdramerna, där jag provspelade för rollerna som en golfare som träffas av blixten och genomgår rehabilitering, hans vän som chockas och skriker efter hjälp, hans bror som bekymrad tar emot beskedet att spelaren kanske aldrig kommer att kunna gå igen, samt doktorn som ger honom det. I morgon kommer svaret.

Nyss ringde det igen. Jag fick inte ett annat jobb som legat och svajat länge. Men en minut senare kom ett nytt samtal som förkunnade att två nya möjligheter öppnats upp på söndag, bland annat en roll som assistent till en japansk affärsman. Öppnats upp har även himlen igen, och regnet vräker ned utanför fönstret medan telefonen därunder även den, liksom den sovande kvinnan i en tidig Kentlåt, väntar på att tömmas och fyllas igen.

Känd från TV

2009-06-05T12:57:00.004+09:00

Svetten rinner sakta nedför pannan då jag i skymningen raskt traskar genom Tokyos gator mot tv-kanalen Tokyo MXs studio – dels för att luftfuktigheten börjat stiga i väntan på regnsäsongen men mest för att jag är två timmar ifrån mitt första framträdande i japansk tv. Live, dessutom.

En timme och femtio minuter senare placeras ett glas iste med mitt namn klistrat på en lapp framför mig. Jag tar en klunk och tittar åt vänster, där en ung rysk kvinna med ett likadant glas sitter. Hon klappar mig på ryggen och säger att det här kommer att gå bra; själv har hon gjort ett trettiotal program samt bott i Japan i nio år. Det är för övrigt 13 år kortare än halv-japanen från Ghana som sitter bredvid henne och ser förbannat cool ut.

Jag fick ett samtal från en av de nio agenturer jag är registrerad hos och erbjöds komma till tv-stationen för en intervju. Den genomfördes helt på japanska och jag tyckte jag gjorde helt ok ifrån mig. Tydligen så eftersom agenturen tre dagar senare ringde och sade att tv-kanalen ville ha med mig i nästa veckas program. Temat är mat och jag ska prata om svensk matkultur, berätta om hur min egen matvecka ser ut samt introducera Janssons frestelse (en rätt vars enda frestelse enligt undertecknad är att slänga i slasken) för de japanska tittarna – allt i direktsändning. Lite vet jag dock att jag även måste kommentera japanska nyheter samt svara på varför Sverige inte har kill- och tjejtoaletter i skolorna samt varför svenska porrtidningar inte använder mosaik...

Allt har dock hintats på mötet och en del gåtts igenom på den snabba repetitionen som precis avslutats innan istet ställts fram. Jag har druckit upp halva mitt glas innan den ryska tjejen återigen vänder sig mot mig och frågar: "Hur mår du egentligen?" Jag hinner inte svara förrän ett par lampor släcks ned, andra tänds och en studioassistent utropar:

5-4-3-2-1...

Under den närmaste timmen lyckas jag kväva tvångstankar om att spy i direktsändning, svara på frågor om svininfluensan samt varför svenska universitet inte sätter GPS-sändare på sina studenter, berätta att svenska mäns medellängd är 195 centimeter samt att surströmming är vårt mest effektiva krigsvapen. Allt på japanska, dessutom. Jag får även lukta på fisken för första gången i mitt liv, se de andra gästerna frossa i sig den samt Janssons som nyss ställts fram efter att jag läst en skylt helt galet som hölls upp framför kameran (den stod i svåra kinesiska tecken). Jag hinner även svara på frågan om vad "free sex" betyder, ett ord som alla medelålders japaner förknippar med Sverige.

Då inspelningen är klar pustar jag ut, undrar hur mycket jag gjort bort mig men njuter ändå av adrenalinkänslan som inte får mig i säng innan klockan fyra på morgonen. Det gick nog helt okey trots allt, inbillar jag mig samtidigt som en viss mersmak sköljer över mig.

Nästa dag spelar jag in en reklamfilm där jag inte är med i bild för en sekund men ändå får betalt. Sedan ringer en annan agentur och säger att jag inte får provspela för rollen som fotbollsmålvakt i en annan reklamfilm, vilken de först tyckte att jag var som klippt och skuren för. Samtidigt går jag även miste om jobbet som skådespelare i en rekreation av en fransk historisk händelse på en rikstäckande kanal. Jag börjar ge upp hoppet om att mina gamla elever i Saga ska se mig på TV, vilket är halva anledningen till att jag över huvud taget gett mig in i det här (Tv-programmet sändes bara i Tokyo-området.)

Det tar några dagar men sedan går telefonen het. Jag får en roll som skadad basketspelare i ett annat rekonstruktionsdrama samt en annan roll som pojkvän till en kvinna vars dotter försvunnit och en synsk man anlitats för att hitta henne. Inspelningen för basketrollen (som skedde i en stor villa med frukostscener, doktorsscener samt den kanske svåraste av alla då jag skulle resa mig upp efter att ha läst en bok och bryter ryggen) pågick till klockan halv två på natten och var det värsta kaos jag sett på en inspelningsplats. Jag fick inte reda på något av storyn innan, gavs instruktioner scen för sen vad som skulle göras och hade inget vidare samarbete med regissören, som ville att min fru i dramat skulle spela chockad och skrika ”What?!?” (i stället för att bli lättad och glad) då det visar sig att jag kommer att kunna gå igen... ("Så gör man där borta i Amerika..." enligt regissören) Tilläggas bör att min ryska motspelerska inte kunde ett ord engelska och att vi förmodligen båda två kommer att dubbas till japanska, även om mitt ansikte förmodligen inte kommer att suddas ut (de var visst nöjda med min insats)...

På tisdag visas det ena programmet, nästa tisdag det andra. Båda är populära och drar stor publik i hela landet. Gäster i studion kommenterar situationer/historier som dramatiserats av oss utländska amatörskådisar. Förmodligen kommer de att skratta åt mig. Förmodligen kommer jag att skratta åt mig själv, om jag ens vågar titta. Men inget av detta spelar någon roll så länge någon nere i Saga, som jag i ett tidigare inlägg skrivit, slår på TV:n och utbrister:

”Titta, det är ju Daniel-sensei!”

Äventyr i krigszonen Roppongi

2009-05-18T17:08:00.004+09:00

Det är ett ganska enkelt konstaterande: Roppongi är inte som det en gång varit. 2004, då jag för första gången satte min fot där som färsk utbytesstudent, minns jag stadsdelen som den livligaste i världen en tisdagsnatt klockan tre. Till och med Shinjuku station i rusningstrafik hade svårt att konkurrera. Nu, fem år senare, och inte ens en lördagskväll lockar fler flanörer än nattåget till Kamakura.

Vad som dock är sig likt är de afrikanska män som står uppställda längs huvudgatan och pepprar ut ammunition både i form av hårda handflator (med ryggen som måltavla) och konstant pläderande om hur bra deras klubb är och varför man måste gå in dit (de följer efter en antingen till att man gått in på deras ställe eller en ny handflata tagit över), samt de kinesiska massageflickorna vars nypor kräver dubbla lager tröjor för att inte skära in i ens hud då de om än aggressivare än sina afrikanska kollegor försöker rycka in en i sina skrymslen.

Skillnaden är att då det var möjligt att undvika de flesta för några år sedan är det ett självmordsuppdrag om man som jag för några veckor sedan går helt själv längs gatan. "Hey man, waddup? Let’s come see me club..." "Well, maybe next t-." "Massaji? Massaji?" "No, thank you, I do—" "Mister cool! How are ya tonight? Let me show you to a place you will never forget..." "Uh, no tha" "Massaji? Massaji! Massaaaaji!!!!"

Paniken är nära. En kort blick framåt och ytterligare tolv afrikaner står redo med sina kulsprutor. Från höger närmar sig tre massageflickor och i nacken känner jag ett flås och värmen av en i en hög hastighet anfallande handflata. Det finns bara en utväg. Vänster. En trappa, en dörr. Jag kliver in.

Stället jag ofrivilligt valt är en så kallad lingerie pub, där de alkohol- och konversationsserverande flickorna alla är klädda i underkläder. Jag verkar vara den enda kunden, och till min besvikelse ser jag att alla flickorna utom en är utländska (med det menat icke-japanska). En man i snitsig kostym kommer fram, hukar sig ned över mig och frågar vilken utav dem jag föredrar. Jag kastar en ny blick över soffan framför mig där flickorna vickar på huvudena och anstränger ett leende, men jag har redan gjort mitt val.

Hatsumi, som ser ut att vara runt 27 och ganska kraftig i japanska mått mätt, sätter sig ned och adresserar mig på engelska. Jag svarar på japanska, hon höjer på ögonbrynen och häller upp konjak i isglaset mannen i den snitsiga kostymen just ställt fram på bordet. Vi pratar i cirka en timme, mest om konst och film och inte för en sekund tittar jag ned på de utmanande plaggen som ju egentligen är affärens säljprodukt. (Japan är nog det enda land i världen som tar betalt för att prata med tjejer, och är de dessutom lättklädda ökar kundantalet.) Då min prattid gått ut och jag gör mig beredd att ta nattåget hem ger Hatsumi mig sitt kort. "Ta mitt privata också. Det ger jag nästan aldrig ut, men du är inte som alla andra kunder som kommer hit."

Kanske är det för att jag aldrig tittade ner, kanske för min kunskap om japansk kultur och film eller för att jag tydligen är väldigt lik hennes favoritskådespelare Ethan Hawke. Vi bestämmer hur som helst träff klockan ett samma natt efter att hennes skift tagit slut. Jag är trött efter en lång dag, lite lätt full och efter ytterligare tre öl vill jag inget annat än sova, trots berikande konversation med Hatsumi som lovat att introducera mig för sina konstnärs- och filmkollegor. Vi går mot hennes port, av någon anledning hand i hand.

Plötsligt slår åskan ned. Kanske sa jag något om att få följa med in, förmodligen i berusat tillstånd, och Hatsumi tittar mig i ögonen och säger åt mig att jag är en "jobbig jävel." En sekund senare försvinner hon in i en taxi. Helt utan sådana intentioner och som helst bara vill sova, finner jag mig själv på en trottoarkant i en okänd del av Tokyo klockan halv fyra på morgonen, utan hopp.

Ett par sekunder senare hör jag en ny dörr slås igen och en bil som sakta gasar iväg i nattmörkret. Fotsteg närmar sig och en mörk gestalt uppenbarar sig på asfalten framför mig. Kanske är det Hatsumi som kommit tillbaka för att be om ursäkt? "Hey" säger en flickröst på engelska. Jag tittar upp och ser en kortklippt punkarliknande tjej med lysande blåfärgade ögon. På ryggen har hon en stor tatuering, vilken gör sig uppenbar då hon sätter sig bredvid mig på trottoaren.

Megumi, som hon visar sig heta, berättar att hon är från Sendai i norra Japan och är här för att träffa sin pojkvän, som hon nyss haft en schism med efter att ha checkat in på ett närliggande kärlekshotell. De hade varit på konsert där hans band uppträtt och hon hade visst sagt att trummisen i ett annat band var cool, vilket fått honom att flippa ur. Hon hoppade in i en taxi och åkte iväg på måfå, fick syn på mig på trottoarkanten och bestämde sig för att kliva av.

Jag ler, känner mig lite som i en film och för en stund lättar avskyn över mig själv situationen med Hatsumi dragit med sig. Jag berättar min historia för Megumi som skrattar. Vi sätter oss i en park i närheten och pratar i väntan på morgontåget, samtidigt som staden börjar ljusna runt omkring oss. Megumis pojkvän messar och vill träffa henne, hon messar tillbaka och säger åt honom att vänta i lägenheten hemma i Yokohama.

Megumi, som gjort av med sina sista fickslantar i taxin hit, frågar en farbror på gatan om tågpengar och får 1000 yen. Jag ler i bakgrunden, känner inget obehag trots den bisarra situationen. Punkartjejen från Sendai sätter sig på bänken igen, ger mig hälften av pengarna och en puss på kinden. "Kom, vi drar." Vi köper varsin biljett åt olika håll och vinkar adjö.

Nästa dag får jag ett sms av Hatsumi som ber om ursäkt, och ett annat av Megumi som säger att hon blivit sams med sin pojkvän igen. Jag har inte träffat Megumi sedan dess, men Hatsumi och jag har druckit ihop två gånger och hon berättade att hon är tillsammans och kanske ska gifta sig med en före detta koreansk rockstjärna. Båda vill visst vara med i Joshs film i Fukushima.

Krigsröken har skingrat och kontorsarbetarna börjar ta över gatorna som sopats bort från klubbindrivare och massageflickor, men bara tillfälligt. Så fort mörkret lagt sig över den en gång så skimrande stadsdelen börjar handgranaterna åter att kastas, bajonetterna att skära hål i den blytunga luften. Jag ser mig i spegeln, tänker att jag inte ser det minsta ut som Ethan Hawke. Å andra sidan har han, så vitt jag vet, aldrig spelat med i ett krigsdrama i Roppongi.

Location scouting i Fukushimas ödemarker

2009-04-16T19:52:00.007+09:00

"Sukagawa? Vad ska du göra där??"

Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.

"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.

Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).

Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.

Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.

Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.

"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."

Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.

Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."

Filmbranschen i ett nötskal.

Mitt nya jobb - singelcoach!

2009-04-09T22:09:00.004+09:00

Med den näst sista retroaktiva månadslönen från lärarjobbet i Saga just inkommen, högre matkostnader här uppe och ett växande lån fanns egentligen bara en tanke i mitt huvud då jag i veckan for som en virvelvind genom tunnlarna i Tokyos underjord och företagen ovanför den – måste hitta ett jobb!

Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.

En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.

Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.

Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).

Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"

Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?

Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.

I Japan är verkligen allting möjligt.

Japan 2.0

2009-04-02T14:52:00.002+09:00

Då jag för exakt en vecka sedan vinkade av mina nära och kära i Saga och med mina fem resväskor satte mig på tåget till Tokyo sköljdes plötsligt den initiella tomma känslan inom mig bort och fylldes till någonting konkret. Ungefär som en glaspyramid som sakta fylls upp med champagne på ett glamoröst bröllop. Någonting inom mig hade fyllts på – en tank laddad med ett och ett halvt års erfarenhet av ett vardagsliv i Japan.

Jag har blivit duktig på att prata och kan göra det nästan obehindrat nu efter min grund med fyra års studier i Oregon. Skrivandet är okey, inga avancerade snickerier som jag helst skulle vilja men otaliga dagboksinlägg på den japanska communitysidan Mixi samt dussintalet dagliga sms (eller e-mail som de japanska mobilerna är utrustade med i stället). Ännu långt ifrån flytande på alla plan, men tillräckligt nog för att sätta en bock i språkrutan under "uppnådda mål".

Vänner och kontakter har jag hittat och skapat mer än jag kunnat drömma om. Människorna på den japanska landsbygden (eller på landsbygden var som helst, skulle jag gissa) är verkligen omfamnande och ärliga, äkta och hjälpsamma. Man behöver aldrig betvivla någons egentliga motiv som i storstaden. Jag har blivit inbjuden på bröllop, otaliga fester och middagar, utflykter och framför allt blivit sedd som mig som person och inte som "rolig utlänning att bjuda med för sakens skull" (vilket i och för sig också har hänt).

Jag vet inte om jag förtjänar all den vänskap och tillit som givits mig under ett och ett halvt år i Saga, som skulle kunna beskrivas just som en sådan.

Men nu är jag här, i storstaden, tillbaka i det Tokyo dit jag för första gången kom som utbytesstudent sommaren 2004. Staden är densamma, men jag fem år äldre och förhoppningsvis fem år visare. Jag kan se igenom titthålen i fasaderna på ett annat sätt nu, ibland känna mig hopplöst nedtittad som det utlänningsskum jag i många äldre japaners (eller ska vi säga Tokyoiters) ögon är och för alltid kommer att vara. Men jag kan leva med det.

Den första sagan är slut, men den andra börjar nu. Allvaret. Utmaningen. Äventyret. Jag stoppar i en ny diskett i floppyn och gör mig redo för Japan 2.0.

Nu eller aldrig – min chans är kommen

2009-03-11T10:42:00.005+09:00

Skickade i går kväll iväg tre så kallade story treatments, eller sammanfattade manuskoncept, till min kollega och vän Josh i Korea som i dag åker till Australien för att inleda del två av förproduktionen av filmen som ska spelas in i höst, där även jag kommer att medverka som assistant script supervisor.

Idéerna gällde dock inte den filmen, vars manus nu är i händerna på en australisk script doctor som ska korta ned det till en tvåtimmarsfeature. I stället är det nästa projekt, med planerad inspelning i Fukushima-prefekturen i Japan, som hoppat fram och tillbaka mellan diverse avsatser i min hjärna de senaste fem dagarna.

Josh släppte nämligen en bomb innan han åkte hem till Korea från sin tredagarsvisit hos mig i Saga förra veckan: "Regissören letar efter idéer till nästa projekt, och han undrade om du hade några..."

Explosionen måste ha hörts ända till grannstaden Tosu, men med rentvättat krut och en vacker halo. Jag?! ... får chansen att skriva manus till... en tiomiljonerdollarsfilm?! Få se här, vad har jag att komma med. Biblioteksfallet...? Den Mystiske Mannen...?

Efter att ha rotat igenom samtliga fack i datorns alla vrår samt druckit ett otal koppar äckligt japanskt kaffe till ljudet av en frenetiskt klottrande bläckpenna och (senare) kroniskt tangentbordssmatter lyckades jag lämna in tre treatments: En omskrivning av mitt slutprojekt från manuskursen i Oregon, en ny idé om krig och personligt ansvar, samt ett omskrivet synopsis som min argentinske vapendragare från Oregon-åren, Gabriel, lyckats hasta fram i sista sekund. Kanske är det det bästa.

Kruxet var nämligen att 70% av filmen måste spelas in i Fukushima, men på engelska och med en rollista innehållande minst en Hollywood-skådis samt en koreansk dito.

Just nu sitter förmodligen regissören på planet och läser igenom förslagen. Återstår att se om de hamnar i plastfoldern i handbagaget eller mellan plastkartongerna på flyglunchen....

Nördkaffe - ska vi fika?

2009-02-18T16:44:00.007+09:00

Japaner har en förkärlek till västerländska alfabet, vilket knappast kunnat undgå någon som besökt landet de senaste 20 åren eller så. Kepsar, tröjor, affischer – väggar, skyltfönster, restaurangmenyer; överallt finns exempel på en extravagans av bokstäver som ofta saknar sammanhang. Det har till och med givits ut en bok samt skapats en hemsida tillägnad dessa roliga felstavningar och märkliga formuleringar (www.engrish.com). Men att tro att det är ordens mening snarare än estetiken i sig som betyder någonting är att vara fel ute.

Dock går det inte att undgå att skratta, vilket även japanerna (och kineserna) säkert gör då de ser västerlänningar gå runt med tatueringar de inte hade en aning om vad de betydde då de ingraverade dem - och säkert inte skulle vilja veta heller.

Det skulle nog inte min danskurskompis Chiemi heller om vad som stod på hennes tröja en onsdagskväll i mars förra året. Jag höll på att sätta risbollen jag tuggade på i halsen då jag såg vad det stod, i stora bokstäver och med en Playboy-symbol tätt intill: I fuck like a rabbit. Speciellt då det var gruppens mest pryda och oskyldigaste medlem som bar den. "Vad du vad det där betyder?" frågade jag henne och fick en skakning och ett par lysande ögon till svars: "Nej, berätta!"

Ett annat roligt exempel var då jag promenerade runt på Fukuokas gator och fick syn på en tjej som bar en svart väska på vilken jag tyckte mig känna igen bokstäverna: svenska! Vill du behålla kvittot? stod det och jag kunde inte låta bli att berätta det för ägaren, som gav mig en förfärad blick tillbaka...

Men förstapriset går ändå till ett café i Osakas centralstation som specialiserar sig på nordiskt kaffe. Utan att ha gjort läxan ordentligt (inte ens butiksägare verkar bry sig om att dubbelchecka stavningen) råkade två prickar hamna över o:et och gav världen fiket med det oslagbara namnet nedan...

En Saga från himlen

2009-02-04T12:17:00.004+09:00

"Vänster! Höger! Upp! Ner!"
"Fel! Snabbare! Fan! Vänd!"

Nej, det är ingen hemlig Konami-kod från tidigt 80-tal utan instruktioner från en svettig regissör i en ivägskenande luftballong.

Vi tar det hela från början.

För drygt ett år sedan satt jag på en cykel mitt i natten i en alldeles för kall jacka, fortfarande full men med en glöd i blicken som sällan lyst starkare. Jag skulle, var det tänkt, inom loppet av ett par timmar flyga ballong för första gången i mitt liv. En bartender på ett av mina stamställen hade sagt att om man ville åka med under Sagas Internationella Ballongfestival, som gick av stapeln just då, kunde man göra det bara man var där tidigt.

Klockan hade precis slagit fem då jag kom dit, men ingen var där. Ett femtiotal mat- och öltält stod uppställda men bara ett lyste i höstmorgonmörkret. Jag gick in och värmde mig under den ensamma glödlampan.

Timmarna gick och folket strömmade in. De första ballongerna lyfte vid sjutiden och jag hade fått instruktioner om att hålla mig på fältet och vänta. "Men det blåser i dag så vi kan inte garantera någonting."

Det blev ingen ballongtur den dagen, men väl ett framträdande i ett radioprogram samt en stark vänskap till en familj som till slut skulle få upp mig i luften ett år senare.

Någon vecka efter festivalens slut ringde jag till en funktionär och undrade om det fortfarande fanns möjlighet att flyga. "Ja, kom i januari den..." Jag kom, efter en ny sömnlös natt, och denna gång var vinden stilla och himlen blå och startklar.

Men mitt leende förvandlades till en ringlande snok då jag fick se vad de var för ballong folk pratat om hela tiden - fastspänd med rep i marken där bara 30 meters stigning var möjlig! Min reaktion går varken att sammanfatta med vackert valda eller vedervärdigt komponerade ord.

Drygt ett år senare och jag håller på att spela in en film tillsammans med tre högstadieelever från en av skolorna jag jobbar på. Filmens huvudperson är sedan Andra världskrigets slut fast bland molnen och släpper ned ett brev till sina potentiella frigörare. Och detta ville jag förstås fånga från huvudpersonens P.O.V. från himlen.

In kommer den snälla familjen jag träffade ett år tidigare och fixar en åktur. Voilá.

"Fel! Snabbare! Fan! Vänd!"

Ballongen har precis lyft från marken men jag - flygrädd sedan jag bevittnat Jas-kraschen på Långholmen som 12-åring - har inte tid att vara rädd. Har trott att vi bara ska stiga uppåt men vinden bär oss snabbt åt sidan. Jag skriker åt eleverna att skynda sig bortåt snabbare än ballongen så att de står stilla då de kommer in i bilden och jag släpper brevet...

Efter en sjabblig första tagning säger det klick på den andra. Jag gör en high five med piloten och vinkar tummen upp till eleverna på marken. Ballongen stiger till en höjd av 200 meter och jag filmar Sagas i disiga berg majestätiskt invävda risfält och floder då de passerar nedanför.

Första landningen i den lilla tvåmansballongen går åt skogen, vinden drar oss mot en trafikled med en 30 meter hög telefonledning över sig och piloten ignorerar min fråga och trycker mig åt sidan för att byta plats. "Nu stiger vi!" Tillbaka ner igen på andra sidan och ballongen landar med en duns. Mina knän värker efter att jag hållit dem böjda under hela resan i en korg som knappt nådde upp till midjan. Kameran är säker, och det är det som räknas.

Filmen, min första på japanska, är klar och inskickad till Sagas kulturhus och tävlingen mina elever villa vara med i. Det är knappast ett mästerverk, och förutom ballongscenen ganska slarvigt och ogenomtänkt ihopsatt – framför allt manuset. Men inget av detta spelar någon roll. För hur det än går har jag fått regissera från en luftballong. Och det är det nog inte så många som kan skryta med, när allt kommer omkring.

Nyårsafton i Tokyo Bay

2009-01-09T21:55:00.004+09:00

Klockan är tre på natten och jag simmar genom att guppande hav av huvuden och höjda drinkglas. Till höger om mig flyter tre papperskorgar förbi, Djurgårdsfärger i rätt ordning – jag ler. Någonstans förut (eller möjligtvis babord) ligger toaletten, min destination, men jag behöver inte tänka på exakt var eftersom strömmen för mig dit i den hiskeligt överbefolkade festlokalen. Färgerna är starka, ljusen bländande och jag känner mig lika instängd som en karaktär i en Ryu Murakami-roman.

Tre timmar och fem minuter tidigare och jag står med ett champagneglas i handen framför en pool – av märklig anledning inte inhägnad – på Club Agehas utedansgolv och tittar på skärmen som med decimerande siffror förkunnar att ett nytt år är i gryningen. Framför mig dansar tre tjejer konstant i ett trance-liknande tillstånd. Det har de säkert gjort sedan stället öppnade för tre timmar sedan, vilket jag påpekar för Yu som står bredvid mig, också med ett glas i handen.

5000 människor, 6000 yen, Tokyos största nyårsparty i klubben alla talar om. Jag har varit i staden i två veckor och partyt var kulmen på min vistelse, den första i vinterljus och minusgrader.

Yu försvinner flera gånger i vimlet, men jag med min färgsprakande hatt jag fått av en annan vän på julafton är lätt att känna igen och snart sitter vi bredvid varandra på plaststolar uppställda bredvid ett kebabtält som värmer i vinterkylan.
Det är en märklig nyårsafton, men en vacker sådan.

Såg tidigare under kvällen årets sista sol gå ned över Mt. Fuji från 50-årsfirande Tokyo Towers observationsplattform. Senare, i en skytttelbuss med Yu från Shibuya ser jag från fönsterrutan samma torn, upplyst och inbjudande. Men bussen kör förbi och in på Rainbow Bridge, också den upplyst i färger sitt namn troget. Med munnen vidöppen undrar jag om jag någonsin varit lika full utan att ha druckit ett glas på hela kvällen.

På något sätt flyter jag med vågen rakt in på toaletten och ut lika fort, först till stora dansgolvet och sedan ut genom glasdörren mot Tokyo Bay. Yu är borta men dyker snart upp, liksom årets första sol bortom horisonten.

Sumogroupies (och mygelmatcher)

2008-11-24T18:56:00.005+09:00

Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.

Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?

Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.

Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.

Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.

"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.

Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.

Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.

Fotbollscomeback

2008-11-11T22:50:00.006+09:00

Sasebo är en liten stad på Kyushus västkust, ett tiotal mil norr om Nagasaki mest känd för sitt huserande av Japans huvudöars näst största amerikanska militärbas (efter Yokota utanför Yokohama). Det är också staden jag ofrivilligt valt att göra min fotbollscomeback i.

Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…

Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.

Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.

2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).

Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.

Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.

Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.

Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.

Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.

Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:

"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"

De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:

"Är det här du?"

Rädda sig den som kan (och glöm inte tälten!)

2008-10-25T09:19:00.003+09:00

För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.

Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.

Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.

Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.

Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.

Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.

Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.

Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.

Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.

Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.

Kei och Yoko

2008-09-25T20:25:00.007+09:00

Det går inte en dag utan att man får frågan. Den som alla utlänningar bosatta i Japan omöjligen undkommer – ju bättre deras japanska, desto hårdare bombardemang. Jag talar förstås om frågan om varför man bestämde sig för att komma till Japan.

Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.

Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.

Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.

Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.

Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.

Det fanns en plats kvar - och jag tog den.

Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.

Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.

- - -

En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.

Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.

Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.

Den utländske clownen

2008-09-18T22:20:00.004+09:00

Jag har skrivit det förr och borde inte tjata om det mer – faktumet att utlänningar i Japan ofta betraktas som något sorts zoodjur att roa sig åt att beskåda en solig söndagseftermiddag. Ibland är man ett lejon som skrämmer folk, ibland en panda som blir klappad och ompysslad, ibland någon säregen fågelart som det tittas förundrat på – och ibland bara ett sorts apdjur att skratta åt.

Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.

Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.

På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.

Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.

Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?

Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.

Hollywood nästa?

2008-09-12T17:08:00.003+09:00

Tillbaka i Japan och hemma igen – och då det dessutom var hemifrån jag kom är det inte ett påstående att grämas över direkt. Ju mer man flyttar runt i världen desto mer separeras man från sin platsform där man känner att man hör hemma. Någon sådan har jag alltså inte längre, även om Japan säkerligen kommer närmast. Men vad som alltid består, hemma liksom vart man än reser och hur ens liv än ter sig, är vänner.

Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.

"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.

Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.

För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.

Visst är det underbart med vänner.

Tokyo, den kalla staden

2008-08-28T08:36:00.000+09:00

Det är den 16 juni 2004, fotbolls-EM har precis kickat igång i Portugal där Sverige just pulvriserat Bulgarien, men på ett flygplan på väg åt ett helt annat håll sitter jag och ler. Efter två års språk- och kulturstudier ska jag inom några timmar för första gången sätta min fot i landet som varje natt berikat mina drömmar: Japan.

Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.

Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.

Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.

Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.

Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."

Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….

Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.

En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.

Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.

På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….

Ursäkta, är det ledigt här?

2008-08-13T22:20:00.003+09:00

Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.

Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.

Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.

Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.

Men det finns ett undantag - utlänningar.

Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.

Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.

Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.

Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.

Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.

Tillbaka till Tokyo (del 2 av 2)

2008-08-07T07:44:00.006+09:00

Den kände Japanobservatören Lafcadio Hearn sade på 1890-talet att det inte finns något Japan som Tokyo. Med det menade han, smått ironiskt, att de värden och föreskrifter som en gång benämndes japanska inte längre existerade i denna stad, redan då förorenad av utländska influenser. I dag, drygt hundra år senare, kan vilken turist som helst skriva under på att han eller hon i alla fall för en sekund känt sig precis som hemma, stadens världsgeografiska läge till trots.

Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.

Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.

En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.

Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.

Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.

- - -

Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.

Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.

Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.

Tillbaka till Tokyo (del 1 av 2)

2008-07-30T19:25:00.004+09:00

Tåget rullar sakta ut från Sagas sömniga station samtidigt som handduken runt min hals klibbar fast i den stekheta vagnen. Bakom mig ett år fyllt av erfarenheter – ett läraryrke, ett brustet förhållande, en misslyckad filmproduktion. Framför mig Sverige och kvällssol, senare åter Saga men först och främst: Tokyo.

Jag byter till Shinkansen i Fukuoka och luftkonditioneringen i detta tågvidunder fuktar snabbt av min svettiga kropp. I Osaka kliver ett par kinesiska ungdomar på, sätter sig bredvid mig och knäpper upp en varsin burk fatöl. Min resro dränks snabbt och jag måste fly, ju längre desto bättre. Och med Ryu Murakamis ”69” lättillgänglig i ryggsäcken lyckas jag försvinna fyrtio år tillbaka i tiden, till japanska high school-ungdomar i staden Sasebo sydväst om Saga där pojkarna revolterar, läser Rimbaud och spelar Simon & Garfunkel och Velvet Underground på sina Yamaha-gitarrer och flickorna använder rosa läppstift, går med i engelska dramaklubbar och onanerar med radiorör (ibland med förödande konsekvenser).

Så försjunken blir jag i Murakamis nostalgiskildring att jag inte märker att de kinesiska ungdomarna klivit av i Kyoto och ersatts av en ung, späd kvinna i risiga kläder. Hon känns mer Tokyo än Kyoto och förmodligen är hon på hemresa snarare än utresa. Ett par timmar senare anländer vi i Shinagawa och jag kliver av för att hälsa på tre gamla vänner: två guider från min utbytessommar i Senshu-universitetet för tre år sedan och så Tokyo, förstås.

Natten tillbringas i stadsdelen Shitamachi i östra Tokyo, eller Gamla stan om man så vill. Här finns ännu spår av det traditionella i kontrast till Shinjukus skyskrapor och Shibuyas framtidsmaskineri. Här finns även Japans nationalarena för sumobrottning, och inte långt ifrån den min vän Takashis lägenhet. Och dit har jag fått egen nyckel och kan komma och gå precis som jag vill. Takashi är på tjänsteresa men hans vän Shuhei – som också har nyckel till lägenheten – sover också där i natt och vi tar en öl tillsammans och pratar om Saga, för det är därifrån de stammar och bara i en stad av Sagas mått skulle någon ge bort nyckeln till en utlänning.

Nästa dag har jag ett egendomligt lunchmöte. Via Mixi, ett sorts japanskt Myspace, fick jag ett meddelande av en tjej född den 3 mars 1981, samma dag som jag. Av den anledningen, samt att hon visst gillade Sverige, kontaktade hon mig. Och av samma anledning bestämde vi oss för att träffas, liksom bara för att.

Egentligen är det inte så märkligt. Av världens sex och en halv miljard invånare är cirka hundra miljoner runt 27, och om vi påstår att alla 27-åringar är jämnt fördelade under året borde alltså 273,972 människor vara födda den 3:e mars 1981.

Men Chie är den första jag har träffat och med samma blodgrupp och hon född bara några timmar efter mig (tidsskillnad inräknad) känns det ändå lite märkligt. Där, på den konstgjorda ön Daiba utanför Tokyos kust, sitter vi och äter pasta och har egentligen inte särskilt mycket att prata om. Efter lunchen tar vi en promenad längs ett caféstråk och skiljs åt en stund senare med vetskapen att vi förmodligen aldrig igen skall ses – hon till en rockkonsert i närheten och jag till en strand där jag lägger mig ned och blickar ut över Tokyo Bay och en förföriskt blinkande Rainbow Bridge.

Med Tokyos framtidsviskande skyline i bakgrunden och ett par mintbeströdda Oreokex i munnen tar jag åter upp Murakamis ”69” och drömmer mig tillbaka till 60-talets Kyushu där Yazaki och hans vänner just ska barrikadera sin skola och skita på rektorns skrivbord.

Filmfiasko

2008-07-15T17:37:00.002+09:00

I söndags skulle inspelningen av min kortfilm ”Mariko” ägt rum på en bar i centrala Saga. Allt var fixat: skådespelare inbokade, manuset översatt, peruker och rekvisita inköpt. Inspelningsplatsen, Milk & Cookies, stod dessutom till förfogande helt gratis. Men likt ett korthus rasar om ett enda kort skakar till, fallerar ofta en hel filmproduktion (eller i bästa fall en inspelningsdag) om en enda person i teamet råkar slinta. Och den här gången var det ingen mindre än ruter knekt själv, fotografen, som föll (och hela korthuset med honom).

Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.

Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.

Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.

Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:

http://forloradfilm.blogspot.com/

Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.

Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….

Jakten på den brända stocken

2008-07-08T16:48:00.006+09:00

Kom nyligen hem från ett minst sagt dramatiskt äventyr. Destinationen för min resa stavades Shikoku, den fjärde av Japans stora öar och den enda jag ännu inte besökt. Målet, tillika min ursäkt för ännu en helg i resans tecken, var en konstutställning där bildläraren på en av skolorna jag arbetar bidrog med en sal fylld av de statyer jag hört att han svettats med mellan högstadieföreläsningarna.

Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.

Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.

Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).

Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.

1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!

Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.

Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.

Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.

Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).

Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.

20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.

Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.

En bränd stock.

Snacka om antiklimax.

Nackdelarna med att vara utlänning i Japan

2008-07-01T19:28:00.003+09:00

Att vara utlänning i Japan är lätt - och det är just det som gör det hela så ofantligt svårt.

För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:

1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.

Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.

Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.

Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.

Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.

Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:

1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".

Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.

Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.

Fördelarna med att vara utlänning i Japan

2008-06-24T22:10:00.009+09:00

Det finns nog inte många i-länder i världen där en utlänning står ut så pass mycket som i Japan. På tunnelbanan, i köpcentrat, i restaurangen... vart man än går riktas blickar mot en. Med en så pass homocentrisk etnicitet går vi (framför allt inte om vi som jag är långa och blonda) helt enkelt inte att missa.

Och vart man än går förväntas man vara just utlänning. Annorlunda, helt enkelt. Eller utomstående, som den japanska termen gaijin så klockrent beskriver oss.

Kanske lite som i Vilda Västern, då en främling slår upp saloondörrarna för första gången.

Men där väntas man förstå reglerna, vilket man knappast kan säga om Japan. Här förvånas man om utlänningen gillar grönt te, kan äta med pinnar eller, för all del, förstår språket. Det räcker med att man säger ett ord (hur simpelt som helst) innan någon utbrister: "Wow, du kan japanska!"

Och det är just detta som gör det oerhört lätt att göra ett gott intryck på folk, eftersom alla förväntar sig utlänningen vara klumpig, ignorant för seder och bruk och inte kunna ett ord japanska. Har man då som jag och många andra Japanintresserade residenter studerat både japanska och japansk kultur är vägen till uppskattning både rak och relativt kort.

Det är med andra ord väldigt lätt att överraska. Vid en formell middag, till exempel, genom att sätta sig på benen och hålla ryggen rak i så kallad seiza-ställning - något som (under längre perioder) knappt förväntas av japaner längre, och framför allt inte av en utlänning. För att sedan plocka fram sina pinnar och ta maten från skålarna med den bortre änden (man äter med den främre), något som också det blir allt ovanligare även bland japaner. Slutligen, över ett glas sake som man tar emot med koppen hållen i båda händerna (efter att först ha serverat sin bordsgranne), diskutera några passager ur The Tale of Genji, Murasaki Shikibus medeltidsklassiker - eller varför inte nämna Natsumi Soseki (Japans nationalförfattare) också innan man fyller grannens glas igen...

Denna underskattning, som man kanske skulle kunna kalla det, säger dock det mesta om vilket intryck många utlänningar genom åren måste ha gett (och ger än i dag). Visst, mycket beror på att japaner anser sin kultur unik och till viss grad oförståelig för utomstående (återigen relaterat till gaijin vs uchijin, inomstående), men det går inte att ignorera faktumet att många utlänningar - kanske just för att de inser att man kan leva utan att följa de oskrivna reglerna - beter sig som svin.

Men just den där friheten - för japan blir man aldrig, hur bra man än lär sig språket eller hur många år man än stannar - är någonting att beakta. Eftersom man inte förväntas kunna någonting gör det heller ingenting om man någon gång råkar slinta. Inga iskalla blickar riktas mot en om man tar en macka på tåget (strikt oskriven lag) eller snyter sig i restaurangen.

För man är gaijin. Utanför gänget. Och i en så pass påfrestande samhällskultur som Japans är det nog bland det bästa man kan vara.

Miyuki och det japanska artisthelvetet

2008-06-07T14:45:00.004+09:00

Var på fest förra helgen där japaner som ville träna engelska kunde göra just så med Sagas alla engelsklärare, jag en av dem. Tycker egentligen inte om den typen av fester - mest med tanke på att jag kan japanska och vill smälta in i den inhemska kulturen snarare än fastna i prata-engelska-varje-dag träsket som de flesta av mina kollegor plaskar runt i (eller bli utnyttjad av folk som blir kompis med en bara för att lära sig engelska). Men någon gång ibland kan det vara kul att träffa andra lärare, och eftersom Interaction bara hålls en gång varannan månad tänkte jag att det i alla fall inte kunde skada att gå dit. Speciellt inte med fri öl och mat hela kvällen för en prislapp på 150 kronor...

Och så Miyuki, då - en sångerska som slog igenom nationellt för åtta år sedan med singeln "Feel the revolutions" men som sedan likt så många andra fallit och glömts bort - innan hon ens fått släppa sin första skiva. För det är så verkligheten ser ut i Japan, som ett 15 minutes of fame för artister snarare än för alla (det finns varken tid eller kulturellt utrymme att ge 126 miljoner människor en kvart var). Man blir stjärna för en dag, avgudad idol och omslagsflicka/pojke på alla veckotidningar. Men likt tidningen slängs i pappersinsamlingen en vecka senare rinner även stjärndoftet ut i ett vakuum - till och med på CD-hyllorna. Det vill säga, om man fått chansen att släppa en CD över huvud taget.

Visst finns det många one hit wonders även i Sverige och internationellt (tänk Eagle-Eye Cherry eller Los del Rio/Macarena), men där brukar man i alla fall få släppa en CD samt en uppföljare ett par år senare (då man i och för sig kanske redan är bortglömd, men får i alla fall chansen). Dessutom finns där större respekt för musikhistoria än i Japan, där allt hela tiden måste vara nytt och fräscht och inte bara tonårsflickorna skriker ut "Hu vad gammalt!!" eller "Oh så nostalgiskt!" om en låt som släpptes 2005. Jag antar att bara det att en sådan låt spelas över huvud taget är en chock i sig.

Men artisterna kämpar på, trots att chanserna att hänga kvar i branschen och kunna försörja sig på den är ytterst små. Miyuki har hunnit bli 32 år och gift sig, men ännu har hon inte gett upp. För något år sedan släppte hon på egen hand en singel som blev uppskattad lokalt, och då hon inte arbetar heltid med sitt vardagsjobb syns hon ibland bakom mikrofonen i någon av Sagas lokalklubbar. Hennes hemsida (rekommenderas) hittar ni förresten här:

http://www.miyuki-freak.net/main/index.html

I morgon ska vi (hon gick förresten på Nabeshima Junior High, där jag undervisar, i början av 90-talet) förresten vandra i bergen samt sjunga karaoke, jag och hennes vänner. Snacka om press! Tänk att kunna knappa in sin egen låt i sångmaskinen... Men vem vet, kanske har de även de sena 90-talshitsen "Never trust a Stockholm girl" och "I had my chance (But I lost it)" i registret...?

Den stegrande nynationalismen

2008-05-27T00:46:00.010+09:00

Fredsparken, Nagasaki. Jag har haft en känslosam stund inne i minneskällaren och står nu och begrundar en staty rest för de hundratusentals som fick sätta livet till då den andra (och förhoppningsvis sista) atombomben i världshistorien släppts - då en man kommer fram till mig...

Mannen: Hejsan, är du amerikan?

Ledigt klädd, i fyrtioårsåldern skulle jag gissa, ser han på utsidan ut som vilken japan som helst.

Jag: Nej, hur så?

Mannen: Jaså. Jag ville bara säga att... det här är amerikanernas Förintelse.

Jag: Hur menar du då?

Konversationen, som börjat på engelska, övergår till japanska så snart mannen förstår att jag behärskar språket. På sitt modersmål blir han, som trevat lite till en början, genast mer bitsk i tungan.

Mannen: Du har väl hört talas om vad nazisterna gjorde mot judarna? Det här är precis samma sak (han slänger en blick mot statyn och tittar mig allvarligt i ögonen).

Jag möter hans blick med en lika allvarlig tillbaka, då jag inser att detta trots utseendet inte är någon dussinjapan. Och jag ska strax få mina farhågor besvarade.

Jag: Visst är det som hände här fruktansvärt, men Japan var ju heller inte oskyldigt. Vad som gjordes i Kina till exempel är ju minst lika hemskt.

Mannen: Du menar Shanghai-incidenten? Det är ju bara skitsnack.

Jag: Vad menar du?

Mannen: Det hände aldrig. Det är bara påhittat.

Mannen fortsätter att svamla på med diverse konspirationsteorier, den ena löjligare än den andra, och jag känner att någonting börjar puttra inombords.

Jag (avbryter) : Hur skulle du reagera om jag sade till dig att atombombsexplosionen också är ett påhitt?

Mannen: Men det är den ju inte.

(Det är spännande att studera hur vuxna män ibland argumenterar som femåringar.)

Jag: Nej, men om jag skulle påstå att så var fallet... Hur skulle du reagera då?

Mannen: Men så är ju inte fallet.

Jag suckar, och mannen fortsätter att pladdra på om det ena och det andra, hur Japan gick in i kriget endast på försvar och hur det inte fanns någon annan utväg.

Jag (avbryter): Och lika hemskt är det väl med de koreanska kvinnorna som togs till fånga och utnyttjades av japanska soldater under slutfasen av kriget?

Mannen: Men det är ju också bara påhitt.

Här har min bägare inte bara runnit över; den har kokat upp vattnet inombords till den grad att jag vänder om tvärt, tackar för konversationen och rusar iväg mot tågstationen.

Den här typen av händelser må vara lätträknade, men faktum är att människor med tankar och idéer som mannen ovan inte är så få som man kan tro. De är en del av den nynationalism som spridit sig till (eller kanske från) toppen av det konservativa LDP (Liberal Democratic Party, som varken är särskilt liberalt eller demokratiskt), som styrt landet i stort sätt egenhändigt sedan 1947. Härom året bestämdes det till exempel att nationalism skulle betonas i skolundervisningen i fortsättningen, och så sent som förra veckan lyftes förbudet för skolklasser att besöka den kontroversiella Yasukuni-helgedomen där Japans krigsdödas (inklusive Klass A-förbrytare) andar vilar. Och så historietextboksfrågan som satte fyr i relationerna mellan Kina och Japan (på ett minst sagt negativt sätt) för några år sedan då boken formulerat om flera av Japans härjningar under kriget med vaga uttryck.

Tittar man noga kan man se hur LDP, möjligen bortsett dess nya, mer diplomatiskt lagde (men allmänt fege och kritiserade) ledare Yasuo Fukuda och några till, ett efter ett knipsar av hänglåsen som satts upp av amerikanerna efter krigsslutet, bakom kulisserna och utan folkets mened.

Men varför röstar folk på dem då? Jo, för att japaner gillar stabilitet och att med undantag från den ekonomiska bubblans kollaps i slutet av 80-talet och den trögstartade comebacken därefter har LDP varit bra på att inbringa just detta. Folk tycker i regel inte om förändring och är oroliga för att allt plötsligt ska falla och de tvingas börja om från noll, som efter krigsslutet eller efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923.

Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har till exempel varit en mästare på att föra staden till nya höjder och ekonomin sorlar - då spelar det ingen roll att gubben till insidan både är inbiten nationalist och rasist samt tycker att kvinnor som lever efter att de förlorat sin reproduktiva förmåga är en börda för samhället.

Om nu japanerna ens känner till dessa åsikter. För jag kan inte erinra mig något annat folk som är så ointresserat av politik. Framför allt unga människor. De chockas därför över hatet som sprids över dem från till exempel Kina och Sydkorea. Och hatet är befogat - inte mot dem själva utan mot politikerna som styr dem. Att dessa två faktorer (i alla fall i en demokratisk stat) har ett stort samband verkar japanerna - som förvånansvärt nog är stora beundrare av den skandinaviska välfärdsstaten - ännu inte ha förstått.

Jag kommer fram till tågstationen och sätter mig på en ledig plats i tåget jag kliver på för hemfärd mot Saga. Alla ler vänligt mot mig och ser glada ut, men inom mig sjuder frustrationen fortfarande.

Tåget börjar rulla, och genom rutan ser jag en pojke som vinkar till mig från en lekplats. Jag får fram ett leende och vinkar tillbaka. Sedan tänker jag på mannen i Fredsparken och vad som skulle hända om han skulle träffa pojken just nu.

Leendet försvinner lika snabbt som staden utanför klockan 11:02 en morgon för 63 år sedan.

Familjen, Eldflugorna och Bubblande blå gaser

2008-05-19T16:52:00.013+09:00

Kom i går kväll hem efter en helg i äventyrets tecken. Destinationen stavades Kumamoto, en stad en dryg timme sydöst om Saga, mest känd för sitt iögonfallande palats samt intagandet av rått hästkött och senapsgrönsaker.

Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.

Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.

Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.

Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.

Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!

En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.

Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.

Den japanska tårtan (och dess innehåll)

2008-05-11T12:56:00.008+09:00

Många hävdar att japaner är världens artigaste folk. Kanske är det också så, men för att få ett konkret svar måste man dyka under ytan - en mycket djup yta som kräver både våtdräkt och dubbla lufttuber för att tränga igenom.

För egentligen handlar allt om att hålla masken och vara vän med alla. Det blir ju enklast så. Att hålla med i stället för att säga sin egen mening. Att se glad ut då man egentligen är ledsen, eftersom alla andra ser glada ut (fast de kanske också är ledsna) och det absolut inte gäller att sticka ut från mängden.

Det sägs ofta att i Japan huggs spiken som sticker ut ned redan på lågstadiet. Det stämmer till viss del, även om saker och ting börjar förändras och en viss individualism skapas. Fast det hände ju i och för sig redan i och med Meiji-revolutionen 1867, då proppen dragits ur och utländska influenser och tankesätt strömmade in från alla håll och kanter.

Men som vanligt dröjde det inte länge förrän även detta blev till en nationell och kulturell enhet, något japaner är väldigt duktiga på att skapa. Som en tårta full med utländska ingredienser som ändå smakar japansk.

Och här någonstans formas och återformas också den artiga attityden. Vad som döljer sig på insidan hos den leende mannen i kostym vet bara han själv. Som den Japanbosatte grekisk-irländske författaren Lafcadio Hearn upptäckte i sitt hem i Kumamoto i slutet av 1800-talet, då han genom ett hål i väggen såg sin alltid leende kock se otroligt förtvivlad ut. Då han sedan knackade på, utan att avslöja sig själv, kom kocken utrusande åter med leendet på läpparna.

På samma sätt är det svårt att veta vad som egentligen döljer sig under ytan på japanen som hjälper oss i tunnelbanan, eller som bockar och ler brett då vi betalat för tuggummit i snabbköpet. Eller hos han som säger att det var helt fantastiskt att träffas och att vi bara måste ses snart igen - och som aldrig mer hör av sig.

Jag vill inte låta bitter, och faktum är att de flesta japaner självklart menar väl. Men liksom i vilket annat land som helst är alla olika, medan kulturen och samhället som formar dem densamma. Därför ska man inte låta sig luras av den fantastiska gästvänlighet som målas upp framför ens ögon vid första beskådan, utan låta den smälta till en deg som så småningom utgör grunden till sin egen tårta bredvid den japanska i konditorihyllan.

Dokumentär- och musikvideopremiär!

2008-05-08T03:09:00.006+09:00

Var i helgen på premiärvisning av dokumentären Minna chigatte, minna ii (direkt översatt "Alla olika, alla bra"), där jag själv medverkar i en av rollerna. Dokumentären, gjord av en känd lokalfilmare som även skriver filmspalter varje vecka i morgontidningen, handlar om hur vi i samhället borde ha bättre tålamod med mentalt handikappade - speciellt i ett stressamhälle som Japan, där många människor ständigt är i rörelse och allt måste gå fort.

Dokumentären inleds dock med att en galen utlänning - på svenska - skriker in i kameran en massa frågor om hur man kommer till stationen. Detta för att, enligt regissören, skildra hur (i jämförelse med japaner) utlänningar ofta har ett starkare och mer direkt kommunikationssätt, vilket kan ses som en chock för japanerna som inte vet hur de skall hantera situationen (vilket löst relaterar till temat... antar jag!).

Den galna utlänningen som pratar svenska är förstås jag, och dokumentären finns att beskåda här:

http://www.pref.saga.lg.jp/web/sisetu.html

I helgen premiärvisning alltså samt gratis öl och festmåltid, som slutade med att regissören sade att han härnäst ville göra ett kärleksdrama med mig i huvudrollen... Får se hur det blir med det!

Senare samma kväll begav jag mig till en annan premiär: den på Sagas största hip hop event Rock City av musikvideon jag hjälpt till att filma. Stor credit till min vän Yuichi, till vardags bröllopsfilmare, som natt efter natt tänkt ut, skjutit och klippt ihop detta (för sin skala) mästerverk:

http://www.youtube.com/watch?v=nHW0wHqFpSQ

Filmpremiär, videopremiär, öl och sushi. En lördag helt i min smak!

Japaner - världens hårdast arbetande folk?

2008-05-07T22:33:00.007+09:00

Den så kallade Golden Week-veckan (som egentligen borde heta Golden Weekend, då bara måndag och tisdag var röda dagar) är över och folk är tillbaka i arbete efter vad som för många var årets enda semester, något som setts fram emot sedan samma tidpunkt i fjol.

För fyra dagars ledighet är i Japan rena lyxen, något man egentligen inte kan ta på och som man måste nypa sig i örat för att försäkra sig att det inte är en dröm. Fyra dagar! Normalt ber man om ursäkt om man tagit en dags ledigt, och tar man två i rad är det till att köpa presenter till alla sina kollegor för sin själviska akt att lämna dem i sticket i hela två dagar....

Min kollega Maeka planerar till exempel att åka till Nya Zeeland, men kan bara få ut fyra dagars ledighet under sommaren - som är den klart lugnaste tiden på året - och funderar på om det är värt att åka över huvud taget. Jag förstår henne.

Jag, som assisterande engelsklärare och utlänning, drabbas inte av detta utan kan från säkert avstånd se på hur mina medarbetare på skolorna lider medan jag själv har fem veckors ledighet i rad i sommar. De vanliga lärarna har det alltså inte, utan måste arbeta varenda dag under sommarlovet. Detta av flera anledningar, den största att lärarjobbet i Japan består av så mycket mer än bara undervisning och lektionsplanering, som tillsammans upptar c:a 40% av tiden. Övriga uppgifter är att besöka alla elevers hem, hålla i ordning klasskassor och liknande, organisera resor och specialdagar, samt en massa administrationsarbete som normalt sett sköts av en skolas kontorspersonal.

Men en annan anledning tror jag även ligger i japanernas ovilja till ledighet. Trots att man ofta klagar på sitt hårda arbetsliv verkar det finnas en verklighet under som säger "men jag ligger i alla fall inte hemma och latar mig". Även om alla kanske egenligen vill ligga hemma och lata sig. Men det finns mycket hårt jobbande människor. Och de fungerar som inspiration till mindre hårt arbetande människor, som inte vill vara sämre. And so on. Jag får nästan känslan att lärarna på mina skolor hittar saker att göra bara för att fylla ut tiden, eftersom ingen vill gå hem först och det gäller att se bra ut i gruppen och inte sticka ut (genom att gå hem tidigt, trots att man är klar).

Detta drabbar som sagt inte assisterande engelsklärare, och i morgon går jag till jobbet igen som vanligt klockan halv nio samt cyklar hem då klockan slår fyra. Först av alla men utan skam, då det ändå inte funnits någonting att göra sedan klockan ett....

Landet där minst är vackrast (och dyrast)

2008-05-07T22:06:00.004+09:00

April 2008

Amerika-mura, Osaka, fyra år senare. Sitter i Triangelparken, smuttar på en Coca-Cola och betraktar kommersialismen som inte förändrats ett uns sedan ockupationens slut 1952 - ja, inte ens sedan Japans portar öppnades som en effekt av Meiji-revolutionen 1867 - och framför allt inte sedan jag själv satt här som Japanoskuld med uppspärrade ögon en het augustidag 2004.

Men så är ju kommersialismen också ett världsligt fenomen, ofrånkomligt till och med i landet där minst är vackrast. För små saker säljer ju de också. Tonårsflickorna på andra sidan fontänen iklädda guldsprejade minikjolar och millimeterdekorerade plastörhängen i regnbågens alla möjliga och omöjliga färger bevisar just detta, samtidigt som de ställer sig upp och diskuterar med kortkorta slanguttryck var de häftigaste trendbutikerna nyligen öppnats.

Höjden av kommersialism finns att beskåda rakt ovanför mig, på taket av ett höghus, och det i form av en kopia av Frihetsgudinnan. Självklart i miniatyrversion, men lika marmorgrön som sin storasyster på andra sidan Stilla Havet - i stora Amerika. Dit kommer de flesta japaner aldrig att åka, eftersom det är dyrt och semestertiden för kort. Därför finns det inte bara en utan flera kopior att beskåda i Japan för den som inte vill missa upplevelsen. Vilket även gäller för parken i Kumamoto med miniatyrer av Mt. Fuji och de 53 stationerna längs Tokaido (vägen mellan Tokyo och Kyoto), Hollandmodellen utanför Nagasaki eller området på Ikuchi-jima med fullskalemodeller av Japans alla tempel och sevärdheter. Och självklart ar inget av detta gratis, till skillnad från att se originalen.

Jag dricker sista slurken ur min Coca-Cola och beger mig mot den närliggande spelhallen. Har hört att det nya miniatyrtrumspelet ska vara rätt häftigt.

Snack life

2008-05-03T17:18:00.003+09:00

Oktober 2007

Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.

Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.

Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.

- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.

Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.

- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.

En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.

Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.

Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.

Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.

I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!

Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...

På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).

Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.

Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.

Filmfestival (eller Kändis för en helg)

2008-05-03T11:33:00.003+09:00

Oktober 2007

Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.

Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.

Så fel jag hade.

Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.

- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!

Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…

Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…

Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:

- Jo, vi har en utlänning i publiken…

Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.

- Jag tror att han har en fråga…

Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!

Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).

Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).

Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.

En tågresa i ljusets tecken

2008-05-03T11:19:00.003+09:00

September 2007

På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.

Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.

Lämnar minnen.

En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.

Men minnet är borta.

Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.

Militärövning (eller Vad har hänt med Asakusa?)

2008-04-29T23:10:00.004+09:00

September 2007

Det är andra dagen på Kinsen Junior High School. Under en lektionspaus smyger jag mig ut från lärarrummet och upp på balkongen på tredje våningen och hör röster. Jag tittar ned från min favoritposition – observatörens från ett fågelperspektiv – och ser vad som skulle kunna vara fältövningar på valfritt militärförband.

- 1, 2, 3 Framåt marsch! 1, 2, 3…

Eleverna, iklädda blåvita uniformer, marscherar fram och tillbaka på fotbollsplanen. Här uppifrån ser de nästan ut som dockor. Och liknelsen är inte helt knasig eftersom de av skolans lagar och regler styrs likt pupetter i grupp. Att särskilja en elev från en annan går endast att göra genom att läsa av numret och efternamnet som är insytt på var pojkes och flickas uniform.

Men ingen tycker att detta är konstigt. Bara jag, där jag likt Donald Richie i Asakusa 1947 (tillsammans med författaren Yasunari Kawabata) stod och observerade förändringar efter kriget. Men här, till skillnad från Asakusa, finns inga tydliga förändringar att skåda.

Disciplinen i japanska skolor är minst sagt hård. Varje dag klockan halv fyra till kvart i fyra städar eleverna skolan. Det finns alltså ingen vanlig städpersonal, utan allt sköts av eleverna. Innan varje lektion börjar ställer sig alla upp i givakt, bugar och ber läraren starta lektionen (typ: ”Vi är i Era händer nu”). Efter lektionen samma rutin, fast, i kör, ”Tack så otroligt mycket för lektionen!” När man får frågan ställer man sig upp, och disciplinen i största allmänhet är anmärkningsvärd. Det enda som skiljer detta från min bild av en svensk folkskola på 40-talet är väl (avsaknaden av) råttingen…

[Även om det faktiskt hänger ett gaffellikt verktyg på väggen i varje klassrum; för att öppna fönster, säger vissa. För att stoppa förbrytare som tar sig in i klassrummet, menar andra. Sanningen är dock att samma verktyg användes av den japanska polisen under Meiji-eran (1868-1912) för att fånga in brottslingar. Har dock inte sett verktyget sättas i bruk ännu…]

Framför mina ögon skådas ett förändrat Asakusa. Borta är alla cabareter, teatrar och strippboxar som gjorde området till Tokyos livligaste innan kriget. Bredvid mig står Yasunari Kawabata med ledsna ögon och spanar efter Yumiko på Sumida-floden. Men jag är inte Donald Richie och de sönderbombade byggnaderna förvandlas snart tillbaka till pojk- och flicksoldaterna på fotbollsplanen.

Jag går ned igen, tillbaka till lärarrummet och plockar fram mitt exemplar av Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) som jag läser till skolklockan ringer ut dagen.

Skolstart

2008-04-29T23:06:00.005+09:00

September 2007

Första dagen på Kinsen Junior High School, belägen bland bergen cirka en halvtimme med cykel från där jag bor. Kontrasten är stor mellan förra veckans skola, Nabeshima, som ligger mer centralt och är cirka fem gånger så stor.

Jag är sen, har tagit bussen då jag inte kände mig säker på cykelvägen, och närmaste hållplatsen visade sig ligga betydligt längre bort än vad jag trodde. Då jag precis ska till att kliva genom skolgrinden möts jag av en kvinna som sticker ut huvudet ur en svartlackad Toyota.

- Daniel?
- Ja, det stämmer.
- Hej. Jag heter Maeka. Hoppa in!

Kvinnan, som pratar flytande engelska och är i ungefär samma ålder som jag, visar sig vara en av skolans engelsklärare (och min chef). Hon berättar att alla väntar på mig just nu inne i gymnastiksalen, och jag sväljer nervöst samtidigt som Toyotan sladdar upp framför ingången…

Gymnastiksalen är knäpptyst då jag kliver in. Framför scenen sitter cirka hundra elever i japansk seiza-ställning (sittande på benen), och bredvid står ett tjugotal lärare. Rektorn visar upp mig på scenen, säger några korta ord och lämnar över en ännu ljummen mikrofon.

- Förlåt att jag låtit er vänta, lyckas jag få fram på min artigaste japanska.

Pratar sedan lite om mig själv, men mitt ramen-skämt går inte hem och stämningen känns spänd. Då jag pratat klart bugar jag åt den japanska flaggan, som hänger centralt ovanför scenen, och ställer mig bredvid Maeka nedanför. Efter detta går alla elever ut och min första skoldag i Kinsen börjar på riktigt. Känns som att den hade kunnat börja bättre....

Found in translation

2008-04-10T23:53:00.002+09:00

Augusti, 2007

Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.

För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.

Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.

Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?

Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.

Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.

”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.

Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.

Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.

Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.

Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).

Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.